19. maj, 2019

Tom korg

Sitter på sängkanten och stirrar på min älskade Blossas tomma korg.
Blossa, som hastigt lämnade mig och "lillasyster" Java och familjen i förrgår. Hon älskade sin mjuka korg, hade haft den sedan hon var valp. Lite tilltufsad blev den först när Java glufsade i sig stoppningen, Blossa själv bet aldrig sönder någonting. Jag hade inte hjärta att slänga den, utan lagade den så gott det gick, och här sov hon , även sista natten, med sin snuttefilt som hon också hade haft sen hon var valp och som hon fortfarande snuttade på, fast hon var nio år, när hon kände sig lycklig.
Tårarna strömmar, kan inte hålla mig, snyftar högt av saknad. 
Då hör jag plötsligt snabba labradorsteg, Java hoppar upp på sängen, och försöker ge mig sin lilla gosehund. Hon trycker den mot min mun och tittar förhoppningsfullt på mig med sin bruna varma ögon.
-Jag finns här Mamma, jag tar hand om dig nu när inte Blossa finns längre! Du kan få låna mitt gosedjur om du vill!
Jag kramar henne och gråtskrattar. Tack Java för att du finns hos mig!