Till minne av en älskad hund

Min Blossa, Labbehusets Because You´r Pretty började sitt liv 2009-12-18 och slutade det 2019-03-16. Alldeles för tidigt, även om hon uppnått seniorstatus.

Hon var en brun labrador, och som alla labradorer glad och positiv, matgalen och leksugen. Blossa var dock från början väldigt ivrig att vara till lags, hon var busig och käkade upp min trädgård lite, men i övrigt åt hon inte ens upp sina leksaker eller någons skor.

Samtadigt hade hon mycket vilja,  var tuff och tålig, storväxt och stark, och ibland ganska jobbig att hålla koll på. Stått på näsan en och annan gång när hon farit iväg mot inbilliade faror. Hon älsakde att klättra upp på bänkar, bord, stockar i skogen, ja allt man kunde klättra på, och när vi tränade specialsök fick hon verkligen utnyttja den förmågan. 

Fortfarande hade vi en bänk ute som hon så sent somför några veckor före sin död balanserade stolt på.

Minnen som dyker upp:

Blossa som vän: Den bästa man kunde ha. Hon sprang aldrig bort, utan höll ständigt ett vakande öga på mig, Mammamatte. Det blev mer och mer för varje år, nu så sent som för någon vecka sedan vägrade hon gå ifrån mig , som satt på en pall med ont i benet,för att gå med Christian och Java. Hon lade sitt stora huvud i mitt knä -Du och jag mamma! Du och jag mot världen.

När jag var sjuk en gång efter ett julbord och låg på min säng, så låg hon tätt tätt intill mig hela kvällen, vägrade gå ut till de andra i köket trots att hon var så sugen på mat alltid. När de gick hem stod hon i dörren till mitt rum och vinkande adjö, men hon lämnade mig inte.

Hon vaktade mig noga, skällde ut alla som närmade sig, lite jobbigt men smickrande. Däremot när hon var med mig på ställen kunde hon vara lös och lydde jättefint hela tiden.

Älskade vatten och att bada, gick gärna med huvudet under vattnet, och simmade efter tennisbollar och pinnar så det forsade.  Hon hade en liten ö vid Skiren som hon älskade att hämta boll på. En gång var jag med henne på ön och när hon upptäckte mig blev hon så glad att hon ställde sig på bakbenen mot mig. Jag tappade balansen och föll baklänges ner i vattnet. Blossa blev jätteglad -Mamma badar!

Vi badade ofta ofta, jag och Christian och Blossa. Och nu sista året med Java också. 

Många andra hundar var rädda för henne för hon lekte hårt och var mycket tuff, men efter en sur vecka blev hon och Java kompisar och lekte mycket. 

Vi tränade en massa olika saker. Lydnad lite, viltspår, hon klarade anlagsprov med glans, apportering, specialsök. Jag är tyvärr inte så uthållig vad gäller träning, men kul hade vi när vi höll på.

Hon slutade sitt liv vid nio års och fem månaders ålder, alldeles för tidigt! 

Hade en cancerknöl hösten 2018 som vi opererade bort, och när det äntligen hade läkt fick vi ett halvår av glädje och lek innan cancern plötsligt hade fyllt hennes inre och kroppen började ge upp.

Hon visade absolut ingenting, sista morgonen åt hon sin mat med samma goda aptit och var på morgonpromenad. På lunchen kräktes hon plötsligt och blev hastigt mycket påverkad. Vi åkte till djursjukhuset och där trodde de först förgiftning, och sen att hon ätit något som satt fast i magen. Vid operationen på kvällen såg man tumörer och då ville jag inte att hon skulle behöva vakna mer. Det fanns inget att göra, och min älskling skulle inte behöva lida.

Jag var med henne in i det sista, men inte på operationen, men jag hann krama henne och trösta henne och berätta hur mycket jag älskar henne.

Vet inte hur jag ska klara mig utan min allra bästa vän! Det är så tomt och det gör så ont!

Här kommer ett bildspel om hennes liv, mitt sätt att bearbeta sorgen.