Resa till Indien 2011

21-24 februari

På måndagen 21 februari jobbade jag, men fick tårta och Ja må hon leva, och på kvällen dök överraskningsbesöket Marianne Wilson upp. Middag på Pappa Grappa med söner och Bengt, blommor kom med bud och det var allmänt trevligt. Min present var sen att resa till Indien! Skulle ha varit Egypten, men då oroligheter bröt ut i början av februari blev det Klassiska Indien med Jambo tours istället. Inget dåligt byte.

På tisdagen blev jag firad av min Södras chefsgrupp med sång och present, ett avckert smycke. Och sen på fredagen 25 februari bar det av.. jag och Bengt och Mathias med Jambo Tours Klassiska Indien.

25 och 26 februari

Packar det sista och funderar min vana trogen över hur vi ska göra om väskan kommer bort eller om vi missar planbytet i Helsingfors där vi bara har trettiofem minuter på oss. Bengt säger lugnt att har resebolaget lovat ta oss till Delhi så har dom. Hmmm..

Christian flyttar in, han ska ta hand om vovven Blossa hela tiden. Skönt! Vi åker  taxi till Norrköpings flygplats efter stora vovvepussar.
Kommer att sakna henne!

Vi kommer iväg i tid , hyfsat iallafall, från Norrköpings flygplats, och jag ber flygvärdinnan om råd. Hon återkommer efter en stund med beskedet att nästa flyg, det som skulle gå efter trettiofem minuter, är försenat, så vi har gott om tid.. Nu har man slösat energi igen på onödiga funderingar.

I H-fors får vi så vänta i två timmar, men sen går allt som smort, i Delhi  möter vi väskorna och reseledaren från Jambo Tours, Björn Andersson, och resten av gruppen på 25 personer.

En buss väntar. Volvo förstås, och gul och blå dessutom, som tar oss genom en smått kaotisk trafik till ett hotell för frukost. Man har vänstertrafik i Indien, iallafall för det mesta,  men annars är det svårt att se någon större ordning och reda i själva trafiken. Massor av skruttiga, men mycket pyntade lastbilar (gardiner och tofsar och krusiduller) kör i full fart hängande på tutorna om varandra. Vägen är också full av rickshaws, små trehjulingsbilar, cyklar, magra gatuhundar, heliga kor, kärror dragna av kameler, barn, höns, getter..

Efter sex timmar efter frukosten är vi så framme i Jaipur, den rosa staden, och checkar in på Ramada hotell. Får prick i pannan för välkommen och en blomsterslinga runt halsen.
 Flott hotell, man känner sig som om man passerar genom en tidszon till en annan värld än den utanför när man kommer in där. Sover som stockar efter en rikligt tilltagen middag. Känner sig priviligierad i sin sköna säng i ett lyxigt rum och vet att ett helt annat liv finns därute..

27 februari

Väckning halvsju, dusch och frukost. Sen vår kära buss för att bese Jaipur. Jaipur är byggd av maharadjor och staden är rosa eftersom det är gästfrihetens färg. Dock är mycket förfallet, underhåll av byggnader verkar inte förekomma och allt är mycket skräpigt. Man slänger skräp omkring sig hursomhelst och ingen tar upp det. Fullt av ruckel med korrugerade plåttak och fullt av människor och djur överallt. Kastsystemet lever ännu och hindrar verkligen människors egenmakt verkar det som.

Vi stannar vid Vindarnas palats, Hawa Mahal, och tar oss till ett fotoställe genom hopar av MYCKET påstridiga försäljare, och tiggare. Värst att se mödrar med bebisar i famnen tigga, man vet inte riktigt vad man ska göra, men känner sig mycket illa till mods.

Sen mot Amber Fort, ett riktigt stort fort, byggt för att skydda Jaipur på 1700-talet. Sista biten får vi rida på elefant upp, Bengt och jag får sitta på en riktig bautaelefant, i en korg på ryggen. Föraren sitter på elefantnacken. Elefanterna har vackert bemålade snablar, en del också ”gardiner” i öronen. Märkliga djur. Så stora.

Uppe i fortet får vi historia oss till livs och många  chanser att fotografera tjusig utsikt.  Ner åker vi en skramlande jeep, och sen vidare med bussen till ett ställe där vi fick se hur mattor blir till . Handknutna mattor i kashmir och silke, en del tar fyra år att bli klara!! Vi fick sen sitta i ett rum, fick snacks och rom och cola medan vi besåg den ena mattan underbarare än den andra elegant och snärtigt rullas ut framför oss. Många köpte matta efter detta. Sen blev det tyger, och jag inhandlade en vacker silkeschal och en duk, samt en liten häst till min samling, gjord av kamelben och bladguld.. Underbar!

Sen lunch i maharadjans ”barackpalats” och ett turbanmuseum på väg ut. En turban innehåller nio meter tyg!

Sen for vi till maharadjans nuvarande palats, mycket vackert, med spegelsal och allt, vi såg också ett observatorium från 1700-talet med många finurliga solur och andra mätare. Salen där engelsmännen släppte ifrån sig sin koloni Indien 1947 besåg vi också och hörde historien om hur Lady Mountbatten och Nehru blev kära i varandra..

Sen marknaden, dvs gator med mängder av ”butiker” efter varandra, mycket mycket jobbiga försäljare och massor av tiggare. Urinoarer som stank urin lång väg, kor och getter, hundar.

Mathias gjorde en kort titt och gick sen till bussen och tittade på cricket med den indiske guiden och ett glas öl istället. Var nog ett bra val.

Mycket trötta tillbaka på hotellet ca 18.30 och middag kl 20.

28 februari

Upp tidigt som vanligt, det här är ingen resa för  veklingar inte..och efter frukost bär det av i vår nu välbekanta blågula buss mot Ranthambone. Vägen ska vara dålig sägs det, och det är väl en lätt underdrift med svenska mått mätt. Men svenska mått ska man nog inte mäta med i Indien.

Vi skakar fram på en väg som milt sagt är gropig och som vanligt fylld av lastbilar, kor, ungar, hundar, grisar och diverse mer eller mindre kördugliga fordon.

Efter en stund kommer jag på efter hjärnans undermedvetna genomgång av min packning, att jag nog glömt min jacka i garderoben på hotell Ramada.. hade liksom inte en tanke på att jacka var något man ska komma ihåg.

Fick engagera vår guide Björn som på kvällen kunde meddela att jackan hittats, den var däremellan mystiskt försvunnen ett tag, och att den ska skickas till Ranthambone, eller möjligen Agra. Vi får se.

Väl framme möttes vi av ett hotell i gammal kolonialstil, med fläktar i taket och allt och tunga mahognymöbler. Man känner sig som något i en fyrtiotalsfilm.

På eftermiddagen tar vi en extra tur vi som vill, för att leta tigrar i den stora nationalparken. Tigrar finns inte många kvar av nuförtiden, så man försöker nu bevara dem så gott man kan. I denna park finns 34 stycken, och våra turer ger inkomster till tigerbevarandet.

Vi åker fyra stycken med en öppen jeep med chaufför och guide+ en ”trainee”, en fd tigerjägare som bytt sida. Ungefär som att anställa hackare i databolag. Vi åker på skakigast tänkbara väg in i djungeln, som är nästan öken, torra träd och buskar och torrt gräs, berg och lite vatten bara. Vi ser massor av antiloper och hjortar, pyttesmå ekorrar, en örn och massor av andra fåglar. Men ingen tiger. Så möter vi en av de andra jeeparna och de har sett tiger! Nu jäklar! Vår chaufför och guiden uppmanar oss att hålla i oss och sen trycker han gasen i botten. Aldrig har jag åkt så fort på så dålig väg! Men man blir inte ens rädd, fatalismen har slagit  till och den skakiga färden och spänningen håller en väldigt levande och alert istället!

Och så till slut, strax innan solnedgången får vi se vår tiger, lojt badande i vattendraget och lapandes vatten. En ståtlig hane, som sedan kliver upp och majestätiskt kliver iväg efter vattenbrynet medan våra kameror knäpper hej vilt. Han har nog varit med förr.

Euforin håller i sig hela kvällen, vi har sett en vild , livs levande tiger i Indien!

1 mars

Upp före gryningen, te och kaka(hmm) upp i stora jeepbussar utan tak, eller vad man nu ska kalla dessa egendomliga fordon som tar ca 12-14 passagerare. Vi ropas upp, har fått lämna in försäkringar innan på att vi absolut håller bolaget skadefria om vi skulle bli uppätna av någon tiger. Vi måste också sitta i den buss vi blivit uppropade till och sen vid ingången till reservatet fick vi också visa pass för att vi skulle vara de vi var och inte tjuvskyttar.

Vi drog igång stort med att se en kragbjörn, en stor svart björn med vit halskrage som lufsade i full fart genom terrängen inom fullt synhåll för oss. Mycket svåra att få syn på, svårare än tigrar, enligt guiden. Kamerorna knäppte i kapp. Och något senare, uppifrån en höjd, en hög sådan dit vi åkt upp med jeepbussen balanserande farligt nära kanten (ULP!)såg vi tiger nr 2 uppifrån, gående utefter kanten av ett vattendrag. Han, det var en hane, sprang sedan smidigt ner i en ravin och uppför ett berg. Där försvann den in i skogen, men vi kunde följa den genom att vi såg en flock hjortar fly undan i full fart och också utstöta sitt höga varningsläte. De kan tydligen höra tigern på två km håll och då varna alla andra på detta sätt, något som tigerspårande människor, tex guider i reservatet använde för att hitta tigrar att visa upp.

Var faktiskt väldigt spännande att bevittna.

Sen såg vi förstås massor av prickiga hjortar, stora hjortar och gaseller, påfåglar och även andra fåglar i massor, tex parakiter, gröna papegojor som ser ut som flygande smaragder när de syns mot himlen.

Sen hem till resorten för sen frukost och sedan lunch, och så iväg igen.  Sista passet var magrast, men fem krokodiler letade vi upp i alla fall, och så förstås mängder av hjortdjur och fåglar.

På det hela en givande dag.

2 mars

Upp halvsju..börjar bli en välbekant tid nu, väskorna utanför rummet kl 7, där de blir hämtade(lyxig känsla) frukost och sen iväg i vår kära blågula buss. Nu ställer vi kosan mot Agra i delstaten Uttar Pradesh och lämnar Rajistan med dess maharadjor så länge. Första två timmarna på urdålig väg, bussen svajar som ett skepp i storm. Vi stannar på ett litet rastställe med toaletter som vi som bortskämda västerlänningar har mycket svårt att klara, och där sträcker vi på benen och beskådar den osannolika trafiken på den guppiga vägen. Lastbil efter lastbil fullständigt överlastad med stora säckar med halm, traktorer med glänsande huv, och med bautahögtalare monterade utanpå som vrålar ut indisk musik, cyklar, mopeder/motorcyklar som har minst tre/fyra passagerare var, hundar, ungar, annat folk .  Och så en och annan kärra dragen av en dromedar/kamel, några heliga kor och lite grisar.

Sen far vi vidare, och ska nu åka motorväg ett tag. Oj, så skönt tänker vi, för det är två släta vägbanor parallellt med varandra som det anstår en motorväg. Det är bara en hake, folk bryr sig inte om det så mycket, utan rätt som det är möter man bilar i fel färdriktning, fotgängare, även barn som ingen håller i handen, hundar mm. Så det blir ett ständigt tutande nu också och en del tvära inbromsningar och hyttande med nävar.

Vid 14-tiden gör vi paus vid den så kallade spökstaden Fatehpur Sikri som stormogulen Akbar den store lär bygga som huvudstad år 1569. Bara 14 år efter att staden stod i full blom med väldiga palats, fort och moskéer byggda i ockraröd sandsten övergavs den och har inte bebotts sen dess. Allt är dock mycket välbevarat och med vår duktige Björns hjälp målades bilder upp av hur livet kunde levas av den unge stormogulen 26 år, lekfull och busig, med tre favorithustrur, en av dem som politisk hjälp, hon var dotter till en hindumaharadja och i och med det äktenskapet förenades även konsten från de två kulturerna, vilket syns i staden Fatehpur Sikri. En annan, en kristen hustru hade hand om räkenskaperna och en tredje var hans älskarinna. Sen hade han hundratals småflickor i sitt harem, en mycket sorglig historia om grymhet och utnyttjande av barn som sedan skoningslöst slängdes ut vid 17 års ålder då de blivit för gamla!

Efter detta for vi vidare mot Agra, en stad på 1,5 miljoner innevånare och tog in på ett flott hotell, modell lyx.

3 mars

Sovmorgon, ända till åtta om man ville, men förstås vaknade vi som vanligt vid sex. Skönt ta det lite lugnt dock. Efter frukost tog vår buss oss till Taj Mahal, det mausoleum som  Kejsaren Shah Jahan byggde åt sin favorithustru  Mumtaz  Mahal när hon dog i barnsäng då hon födde deras fjortonde barn.  Dess skönhet är fantastisk, byggd i vit marmor med inläggningar i form av små ,små blommor av halvädelstenar. Allt mycket välbevarat då marmorn är motståndskraftig mot det mesta.

Efter detta åkte vi till ett marmorförädlingsställe, där hantverkare arbetade med att göra konstverk  i marmor med inläggningar av halvädelstenar, på samma otroligt tids- och skicklighetskrävande sätt som på Shah Jahans tid.  Dessutom sittande på golvet hela tiden medan de arbetar .Vi slog till och köpte en liten elefant, mycket vacker med inläggningar av halvädelstenar den också.

Efter lunch en tur till ett jättelikt fort , Fort Agra med långa murar, ca 4 km, som också byggdes under samma tid som Fatehpur Sikri av Akbar. Där fanns också det palats där Shah Jahan tillbringade sina sista år avsatt av sin son, blickandes ut över Taj Mahal.

Sen besök i en modern shopping galleria, dock till största del öde. Indien är kanske inte redo att handla på det viset än. Mathias slog dock till och köpte skjortor, halsduk och väst, betjänad av inte mindre än sju personer! Trots detta räknades det fel och räknades om ett par gånger innan alla var nöjda. Vi provade också en indisk McDonalds som dock inte hade hamburgare!! Inte ens en Big Mac. Vi fick nöja oss med Chicken Nuggets.

4 mars

Nytt äventyr! Vi ska åka tåg till Jhansi från Agra med tåget Shatabdi Express. Blir som vanligt bortskämt körda till stationen och någon annan hanterar vårt bagage, ända upp på tåget. Bagagevagn medföljer.

Vi ska åka i första klass, som ser ut ungefär som svenska andra klass, förutom toaletterna som är ganska oaptitliga. Man kan ju undra om sjätte klass är på taket?

Noggranna instruktioner om påklivandet för det är otroligt mycket folk och alla ska på samtidigt. Men allt går bra och i dryga två timmar tuffar vi på i snabb fart genom det indiska landskapet. Hämtas med buss vid stationen och beskådar våra väskor som kommer till bussen burna PÅ HUVUDET av killarna som hämtar dem..

Sen till hotellet för dagen i den lilla byn Orcha,(den gömda platsen) ett hotell som ser ut som ett maharadjapalats. Fantastiska höga sängar, jättelika rum, en tjusig innergård med rosor och en pool. Mathias fick största rummet av alla, med två divaner dessutom och egen veranda med utsikt mot poolen. Han bokade också helkroppsmassage som visade sig vara just..helkroppsmassage.

Dagens utflykt handlade om de palats från femtonhundratalet som nu är ganska välbevarade ruiner. Slottet byggdes för ett besök av kungen, med 130 rum och alla faciliteter, och användes EN natt av densamme. Slöseriet med byggnader var ganska stort på 15-16-hundratalet.

5 mars

Vi reser vidare , nu mot Khajuraho, vägen skumpig och dåligt underhållen som vanligt. Besöker ett tempelområde, med tempel uppförda redan 900-1100-talet, nog en av de vackraste platserna hittills. En jättelik park, utan skräp! Och härligt gröna gräsmattor samt fina blomsterrabatter, dahliorna i dem gick inte av för hackor. Var inne i ett tempel, man får utan skor klättra uppför en hög trappa,(det ska vara svårt att nå gudarna) och sen in i ett trångt tempel med gudabild. Templets utsida var helt täckt av fantastiska skulpturer, många med mycket erotiska motiv. Tempelområdet hade under många år varit försvunnet i djungeln, men i slutet av 18oo-talet var det några engelsmän som ”upptäckte” dem och plockade fram byggnaderna ur växtligheten. En av friserna med skulpturer tog man dock med sig till British Museum...!

Efter templet blev vi eskorterade genom den gamla byn av en av medföljarna som bodde där. Vi leddes in i trånga gränder och fick se hur man lever, de olika kasterna väl skilda åt. Man kan inte ens dela brunn med varandra, och varje kast sysslar med olika saker. En kast som mest innehåller köpmän till exempel. Måste vara mycket hämmande för tillväxt och framåtanda tycker jag med min svenska snusförnuftighet . Jante upphöjt till lag.
Vi fick också titta in i byns skola, två klassrum, mer grott - än rumsliknande, inga fönster, jordgolv, inga möbler. Endast en svart tavla och några bilder på väggen. Men där satt alltså i vanliga fall (nu var det helgdag) 25 elever i varje litet rum med sin lärare. Rektorn tog emot ute på gården och var mycket stolt över sin skola. Endast 65 % av befolkningen kan läsa i Indien, men denna by hade ändå satsat på att så många som möjligt skulle få gå i skolan. Obeskrivligt! Man känner sig som.. ja, jag vet inte vad. Vilket lyxliv vi lever som räknar skola till det viktigaste vi har och som har det så fint! Och som klagar så mycket..

På kvällen bjöds vi på en dansföreställning i en liten teatersalong, med otroligt vackra och färgsprakande dansare, en som gick på vassa spikar till och med.

Efter middagen blev jag tyvärr rätt sjuk, kräktes och fick magsjuka. Bengt hade redan haft något liknande ett par dagar. Inte kul alls, låg vaken halva natten och sprang på toa ett okänt antal gånger.

Flera i sällskapet drabbades också av samma sjuka.

6 mars

Morgonen började med en yogalektion, men jag orkade bara vara med en liten stund, var nästan svimfärdig av nattens övningar. Sen skulle vi flyga till Varanasi, och som tur var hade det värsta lagt sig i magen så jag kunde åka med. Vore ju inte så kul med magsjuka i full blom på planet. En av medresenärerna höll på att svimma när vi satt där i hallen, så hon fick bli transporterad med rullstol till planet.

Varken Bengt eller jag hade ätit alls på morgon och inte heller lunch, så när vi kom fram till nästa hotell beställde vi upp te och toast på rummet. Sen en sovstund, och sen var man redo för en tur till Ganges. Buss först, sen fick vi åka rickshaw, cykelkärra, genom den otroligt vimlande staden, och sedan gå sista biten ner mot ett  gatt där vi klev ombord på en roddbåt för 30 personer. Vi fick ett ljus med blommor som skulle tändas och offras till Ganges med en önskning . Roddes fram till den plats där man kremerar döda på vedhögar och där brann flera bål för fullt. En procession kom fram med en död som doppades i Ganges innan kremeringen vidtog. Tydligen tänker man sig att om man kremeras och askan kommer i floden så slipper man återfödelsens hjul och kommer direkt till Nirvana. Alltså är detta mycket populärt förstås. Floden är fylld av aska och även massor av halvbrända lik.

Efter detta besåg vi en ceremoni för att tillbe Ganga, flodens gudinna.

Hoppade över middagen och lade mig direkt sen, fullständigt utmattad.

7 mars

Väckning innan gryningen, kl 5 på morgonen och sedan färd mot Gangesstranden igen. Vi äntrade vår båt igen och hann lagom ut på vattnet tills solen började gå upp. Att se solen gå upp över Ganges är väldigt viktigt och heligt, man har till och med förbjudit bebyggelse på andra sidan stranden för att inte skymma soluppgången. Det var väldigt vackert förstås.

Sen roddes vi utmed stranden, passerade folk som badar i floden för att rena sina synder, folk som tvättar lakan och kläder genom att slå och banka på dem och ännu fler likbål. Det finns också ett eldrivet krematorium och utanför det låg en jättehög av människoaska som skulle kastas i floden. Absurd känsla, en sån annorlunda värld!

Väl iland igen gick vi till fots genom de äldsta delarna av Varanasi, följda av vår reseledare och hans lokala hjälpredor. Två döva pojkar hjälpte till att hålla ordning på oss, och en av dem hade särskilt valt ut mig och Bengt att ta hand om. Han hade ett eget teckenspråk och visade ivrigt på allt han trodde jag ville se, barberare, ormtjusare, heliga kor och heliga män. Han upptäckte också alla komockor som låg ivägen och pekade ut dem för mig för att jag inte skulle sätta fötterna i dem.

Gav honom 500 rupies när vi var framme vid bussen, och det blev han väldigt lycklig för. Tog mig i hand och stod sedan utanför bussfönstret och kastade slängkyssar till mig. Man känner sig rätt hemsk ofta, en lyxmänniska som ger sina medmänniskor nådegåvor, men i detta fall kändes det bra. Kan inte vara lätt att som döv klara sig i denna icke omhändertagande miljö, men han gjorde verkligen allt han kunde.

Människorna här verkar vänliga och glada trots sitt elände och man är ganska trygg som turist. Hinduismen har starka regler mot stöld och de flesta verkar följa dessa,

Obeskrivlig miljö att leva i, den vi guidades igenom! Trånga mörka gränder, fullt av försäljare av allt mellan himmel och jord i små krypin längs gränden, kor som sagt, flera ormtjusare med kobror och flöjt. Och lukterna, inte dofterna. Kryddor av okänt slag, matos, urin, kogödsel, rökelse och annat obeskrivligt. Verkar omöjligt att bo så där, men det gör folk förstås, nästan alla dessutom. Husen är små, förfallna och eländiga, korrugerad plåt eller presenning till tak, skräp överallt.
Man kan bara vara innerligt tacksam för att man fått andra chanser i livet än dessa människor och också glädja sig åt att Indien trots allt sedan 1991 rört sig framåt i snabb takt och att allt fler människor lämnat den djupaste fattigdomen, även om senaste världskrisen gav en bakåtrörelse.

Åt frukost sen, te och rostat bröd, och sen lite lite lunch. Åkte ut på em till Sarnath, en plats där man anser att Buddha för första gången träffade sin första fem lärljungar och startade livets hjul enligt buddhismen. På den platsen fanns en sorts rund byggnad som delvis var byggd på 300-talet före Kristus och delvis århundradena efter.

Där fanns också ett arkeologiskt museum med buddhaskulpturer och lejon.

Tyvärr började magen krångla igen och jag fick svåra magsmärtor, kunde knappt gå upprätt. Bussfärden till hotellet på en extremt guppig väg var lång som sju svåra år, och när jag till slut kunde kliva av bussen vid hotellet var jag nära att kräkas. Klarade mig dock från det, och fick också tabletter mot kolik av ett av paren på vår resa, som hade fått dem av doktorn  i Khajuhari. Nu är nästan alla sjuka i magen på ett eller annat vis, utom Mathias och någon till. Hoppas han klarar sig, det här är inte kul.

Hoppade över middagen ikväll, bäst så. Är inte hungrig alls heller.

8 och 9 mars

Åttonde mars förflyttade vi oss med flyg från Varanasi till Delhi. Buss mötte och vi möttes också av en liten bit modern stad, med skapliga vägar och en del stora byggnader. Forslades till Le Meridien, vårt hotell, 20 våningar högt och en annan värld på många sätt. Fick dock passera Security för att kunna ens gå in på hotellet, lämna väskorna för röntgen och sig själv för kroppscanning och visitering. Risk för terrorister överallt!

På kvällen åt vi middag från ett överdådigt bord, och här fanns till och med delikatessen oxfile, mör och ljuvlig. Känner att man nog är väldigt fången i sina gamla matvanor och preferenser. Magen höll för detta djärva experiment och även för frukostbordet. Tog dock försiktigt av det.

Bussen körde iväg med oss kl 8.00 mot en stor moské i Old Delhi, Jamar Mashid,med plats för 25000 människor, byggd 1632. Här var vi alla tvungna att ta av oss skorna och ersätta dem med tossor som såg ut som Kalle Ankafötter nästan, och vi damer behängdes med någon sorts klänning som såg ut närmast som en fotsid städrock. Mathias som hade shorts fick ta på sig ett höftskynke.

Sen vidare med rickshaw genom Old Delhis kvarter. Cykeltramparen klagade över att Bengt och jag var särskilt jobbiga att släpa på och ville ha lite extra rupies som tröst. Kvarteren liknade intill förvillelse tidigare kvarter vi passerat, samma lukter, dofter och stanker och samma myller av allt möjligt.

Sedan mot Qutab Minar med Stormogulen Humayans grav, han som var pappa till den stormogul som byggde Taj Mahal. Han hade lyckats snubbla i bibliotekstrappan och slå ihjäl sig när han äntligen just återtagit makten från de afghaner som hade haft den några år, och hans son blev tidigt stormogul.

På platsen fanns ett stort högt torn, ett segertorn och en järnpelare ända från 300-talet e Kr.

Lunchen intogs på en trevlig restaurang mitt  i en grönskande trädgård med hjortar, påfåglar och en mungo, och sen bar det vidare mot India Gate, en triumfbåge med den okände soldatens grav. Vi såg också parlamentet, ett runt stort hus.

Lite shopping på egen hand på eftermiddagen och en trevlig middag med gänget i den förstklassiga hotellrestaurangen.

10 mars

Väckning kl 6.00, väskorna ut 6.30, avfärd med buss mot Delhi flygplats 7.15. Och därifrån får vi klara oss alldeles själva.. Redan dagen innan har vi tackat av Björn, vår eminente reseledare, kunnig, lugn och mycket trevlig. Han hade redan första dagen sagt ifrån om pengar till sig själv, men vi hade samlat in pengar ändå, för att han skulle kunna stödja lämpliga projekt, personer eller vad han tycker är bra, i Indien. Det tog han tacksamt emot och trodde han skulle stödja barn i Agra med dem. Kändes bra.

Överhuvudtaget skapar Indien kluvna känslor. Man är i rik bortskämd lyxklass, men ser nöd överallt, och man ser människor som stympats och som har medfödda handikapp och som kämpar för sin tillvaro. Kvinnor som våldtagits, blivit med barn och slängts ut från sina familjer och som nu tigger under maffians beskydd, barn vars ben och armar stympats med vilje, döva och stumma barn, mm mm. Vad ska man göra?

Ett av de starkaste intrycken i den vägen är den döve pojke som jag mötte i Varanasi och som jag tidigare skrivit om,  som följde mig genom gränderna och på sitt eget oefterhärmliga teckenspråk försökte visa mig allt han tyckte var intressant för min del. Ormtjusare, barberare, mat, kossor, komockor. Och med ett charmerande leende och glimt i ögat. Jag gav honom en ganska rejäl slant för det (i hans ögon iallafall)och när han såg summan sträckte han fram sin hand för att ge mig ett tacksamt handslag, ett varmt och fast, med ett stort leende. Och när jag satt i bussen sen knackade han på rutan och kastade slängkyssar till mig och log med hela ansiktet.

Man känner sig gråtfärdig, lycklig, varm i hela hjärtat och skamsen samtidigt. Detta är nog den bild som bränt sig in i mig allra starkast. Indien i ett nötskal. Underbart och ofattbart grymt.

Tack för en fantastiskt välgjord redogörelse av vår resa! Har numera hört att det finns superpiller för magen (för Indien?). Skulle vi ha vetat innan resan..

Hej!

Jättebra med din dagbok. Jag har nämligen glömt var jag tagit de bilder jag har i kameran. Jag har också tittat på era bilder fantastiskt fina.

Vilken intressant och spännande läsning. Förstår att det är med kluvna känslor Ni tänker tillbaka på Indien-äventyret. Har tipsat min syster om Din blogg.