17. apr, 2018

Vårfågelsångsbetraktelse

Strosar sakta på skogsvägen, medan mina labbar, stora Blossa och ännu så länge lilla Java studsar runt fötterna på mig i den tidiga morgongryningen. Morgnarna har blivit tidiga sen vi blev med valp.
Solen stiger sakta bakom träden, som ett gyllene klot, dimman blir alltmer genomskinlig , och fågelsången stiger som ett mångnäbbat jubel mot den ljusnande himlen. 
Jag funderar på om jag kan urskilja några melodier, fast jag inte är någon fågelexpert. Jo, en del är lätta. Talgoxens tsi-tsi-tu hör jag inte nu, men brukar vara den första försiktiga vårsång man kan höra under vårvintern. Som får en att hoppas på att det blir vår även detta år. Å sen det som min yngste son brukade kalla "knarrmonstret" när han var liten, det är hackspetten som hittat ett bra träd att slå trumvirvlar mot. Denna morgon slår den alla rekord i trumvirvlar, kanske nån snygg tjej i sikte? Gulsparv brukade också vara lätt, den räknar till sju, 1,2,3,4,5,6 sjuuuu, men den har jag inte hört på många år. 
Koltrastens ljuva vemodiga sång är omisskännlig, den sången låser alltid upp mitt hjärta och släpper ut den sorg som jag stängt in där och får tårarna och all längtan efter kära förlorade att stiga.
Nej, bit ihop nu, stäng luckan och lyssna på den gladlynta bofinken och den nästan lika glada lövsångaren istället. Eller lärkan som högt, högt uppe i skyn fyller himlen med glädje och hopp.
Jag blundar en stund och låter melodierna fylla mig med hopp igen. Och snart kommer näktergalen.