14. sep, 2017

Supermom

Sitter i väntrummet hos sjukgymnasten som ska fixa till min onda höft har jag tänkt. 
Ytterdörren öppnas och ytterligare en person kliver in i väntrummet, får syn på mig, lyser upp och börjar fråga om jag kan visa honom till Anders. 
Tyvärr måste jag upplysa honom om att jag inte vet nåt om nån Anders, och hänvisar honom vidare.
Sånt händer mig ofta, inser jag, där jag sitter och filosoferar vidare i väntrummet. 
I affären kommer äldre damer (äldre än mig för det mesta) fram till mig och frågar om jag vet var gurkorna finns, eller om inte jag också tycker att det är onödigt att de har flyttat runt allt i affären. 
I vårdväntrum får jag veta vad mina medpatienter har för symptom och ibland , ve och fasa, stannar bilar intill mig, och frågar efter vägen till konstiga gator. Hitta konstiga gator är jag rätt värdelös på, så jag brukar låtsas att jag kommer från en annan stad, när de frågar.
Undrar varför jag är utvald på detta sätt? funderar jag. Kanske det är min gamla läraruppsyn som får dem att tro att jag kan allt? Eller ser jag särskilt snäll ut? Eller kanske jag ser ut som en riktig mamma, hon som har svar på alla frågor, ser uppmuntrande ut och drar fram ett plåster om så behövs?
Hmm. Värt en avhandling kanske? Att få reda på?