10. sep, 2016

Idle speculations från Prag

Över Prag ruvar den mäktiga Karlsborgen på sin klippa och bevakar staden som breder ut sig vid floden Moldaus, eller som den heter på tjeckiska, Vltavas stränder. Slottet bebos än idag, nu av den tjeckiske presidenten, som just denna dag har fint besök från Bulgarien. Fina bilar blänker, röd och blåklädda soldater paraderar och militärorkestern spelar. Vi står i kö för att innan vi släpps in genomlysas av en scanner och få våra väskor undersökta. Den moderna tidens terror finns närvarande bland de historiska minnena av andra tiders terror.
Gamla staden är fylld av mäktiga hus och kyrkor, man känner sig liten i deras skugga. De skvallrar om ett en gång mäktigt rike och stad, en del av det kulturstarka , och av oss nordbor ofta förbisedda , Centraleuropa. Minnet av det försvann kanske, då järnridån drogs genom Europa.
Men nu minns vi igen, och häpnar över prakten.
Judiska kvarteren och den judiska kyrkogården med sina 100 000 gravar och minnestavla över offer för judeutrotningen väcker också minnen, av en gammal judisk stadsdel och av den värsta terror man kan föreställa sig,. Det gör också kulhålen i väggen på en kyrka och blommor vid dem. Där jagades de som försökt skjuta en av nazistledarna och någon minns dem fortfarande.
Karlsbron som vi flanerar över, en vacker gammal bro som burit många människor över floden i hundratals år, och så floden förstås, den viktiga livlinan i staden. Bred och stilla flyter den fram, full av båtar som den troligen alltid varit. Nu är det dock mest turister som fraktas fram och tillbaka mellan sevärdheterna. Vi också, en stilla kväll under broarna, med både dem och alla de vackra husen upplysta och skimrande som smycken i nattens mörker.
Kanoter pilar också hit och dit, och en hel armada av vita svanar som synbarligen uppskattar turisternas och Pragbornas försök att mata dem med bröd.
Jag sitter på en bänk under ett träd vars löv vänder sin silvriga baksida uppåt ibland i vinden. Framför mig flyter floden som den alltid har gjort, och jag undrar om jag nu med mina ögon ser det som någon av mina tjeckiska förfäder också sett. Kanske. Kanske inte, jag vet ju inte riktigt var de levde, men ändå. Tidens stilla flod , sakta flyter vi med. Släkten följer släktens gång. 
Så tänker jag en stund i Prag.