5. jan, 2016

Sagan om ett hus

 
Ett visserligen litet och enkelt, men ack så efterlängtat hus, huset som mina föräldrar köpte i Arboga 1971. 
Jag hade flyttat från staden då, men förstås har jag tillbringat många sommardagar och helgdagar och andra dagar i huset.
Från ett träbeklätt och ganska skruttigt hus förvandlades det under pappas flinka fingrar och mammas pyssel till vitt och tegelklätt, fick varmgarage där pappa förutom bilen hyste sin stora skrotsamling och uppfinnarverkstad. Glasveranda och växthus, rosbuskar och äppelträd, hallon, potatis- och bönland, uteplats med hammock och skuggig fikaplats under äppelträden. 
När pappa dog 1993 fortsatte mamma att med den äran ta hand om huset och trädgården, även om uppfinnarverkstaden var stängd och växthuset föll samman. För varje år blev det tyngre och till slut kunde hon inte längre utan fick en ny bostad på ett äldreboende i Arboga. 95 år gammal är hon, och då orkar man inte riktigt.
Huset har tappat sin glans och sin färg, fönstren har skevat, sprickor i fasaden. Tistlarna tagit över potatislandet och mjöldaggen vinbärsbuskarna. Till och med äppelträden har böjt sig mot marken.
Och idag låste jag det för sista gången, efter en långsam och lite vemodig tur genom de tomma rummen. Hörde ekot av pappas och mammas röster, glada skratt från mysiga släktträffar, alltid på trettondagen till exempel. Min familj blåste in i Arboga med krigets vindar, nu har den nästan blåst vidare. Släkten är skingrad igen.
Lämnade nyckeln till den nya köparen, en man med familj, som ganska nyligen också blåst in av krigsvindar, men ett annat krig. Snart kommer barnskratt att eka igen i huset, ny färg målas på, och kanske kommer någon att klättra lite i äppelträden. 
Jag hoppas huset rätar på ryggen igen och gläder sig åt sin nya familj!
Jag låser dörren, tänker som Roy(eller Roger) Hejdå Macken! Hejdå huset! Ha det så bra och tack för att vi fick låna dig!