15. jul, 2015

95 års-kalas

Besök hos lilla mamma, 95 årsfirande, lite i efterhand. Korttidsboende i Arboga, där hon väntar på plats på särskilt boende. Hon sitter i ett av sällskapsrummen när jag kommer, inte oväntat, hon är väldigt sällskaplig av sig. Bredvid henne sitter
en prydlig dam med ett broderi i högsta hugg. Hon tittar intresserat på mig - jaha, det är dottern? Jo, det är det ju.
Hon tittar vänligt på mamma. -Du brukar ju ha en liten flicka hos dig, var är hon? -Näej, försöker mamma, utan framgång, jag har inga små flickor hos mig.
En äldre prydlig herre kommer in i rummet från altanen utanför, i sällskap med ytterligare en dam. Den prydlige ler urskuldande -Jag vet inte om jag bor här, gör jag det? - Ja, det gör du, det vet jag säger damen i hans sällskap bestämt och föser honom vidare.
Mamma, som ibland har lite bekymmer med att veta var hon är också, fast inte så mycket alls, kniper finurligt med ögat mot mig och väser:-De är lite råddiga här en del. Man kan inte riktigt lita på vad de säger.
Jag ler och förstår hur Alice i Underlandet kände sig.
Sen äter vi syltmunk, en barndomsfavorit för mamma, och jordgubbar. Vi bjuder Underlands-innevånarna också, samt den trevliga personalen. Mamma skiner som en sol.
På hemvägen tittar jag in hos pappa också, till hans grav vill säga. Om han hade levt idag skulle han ha fyllt 100 i september. Tänka sig. Jag sätter en vas på hans grav, fylld med de rosor jag klippt från hans älskade trädgård, och önskar att han kunde se dem. Så stolt han skulle vara. Min trädgårdsnörd till far, händigare än de flesta.
Åker hemåt, fylld av nostalgiska tankar.