10. maj, 2015
Lilla mamma, sitter och nickar trött i en rullstol vi d bordet på sjukhuset. Jobbigt att komma igen när man är nästan 95 och har brutit höften
och tillochmed fått en ny. Så liten och bräcklig, jag får gråten i halsen. Så fort ett liv går, så snabbt blir man gammal. I hennes trädgård blommar gullvivorna som pappa planerade i en annan tid, de
har blivit en gul matta nu. Päronträdet blommar än, men grenarna faller av en och en, även trädgården och huset ser åldern i vitögat.
- jag har ju dig iallafall, min flicka, säger mamma trött till
den vithåriga vid sängen, och jag nickar. - javisst lilla mamma, vi har ju varandra ändå, instämmer jag.
Senaste kommentaren
17.12 | 17:34
Hej Bitte !
Tack för julkortet ! Hittade inte igen er adress. GOD Jul och gott Nytt år från Elle och HE
27.02 | 21:28
Ja, de var mycket bra och professionella.
27.02 | 18:31
Hej Bitte! Har följt dig lite på Facebook. Ser att du gjort en ryggoperation i Sthlm och att du mår bra nu. Roligt höra. Jag har ryggont, kanske spinal stenos. Rek. Du kliniken i Sthlm? .
27.09 | 07:58
Roligt att läsa om uppväxten på Vasagatan. Jag bodde själv i nr 13 på 60-talet och log igenkännande av din beskrivning av lekparken och det "stora " berget 🙂