4. maj, 2012

Mitt på dagen eller afton?

Alldeles nyss började det, livet, som du kan se på denna hemsida. Alldeles nyss var jag liten, ung, lite lagom mogen. Känner ni igen det, tjatar jämt om det, lite åldersnoja kanske..

Och nu en rejäl påminnelse om att tid är utmätt och att man faktiskt inte vet var slutet på mätstickan finns..

Har varit med om en mycket omskakande upplevelse, fick en sk TIA-attack i lördags, dvs en minipropp i hjärnan som snabbt upplöses, men som är ett allvarligt varningstecken för en ev kommande stor stroke om man inte gör något. Blev inlagd på sjukhus till min egen stora häpnad.

Här kommer ett citat från det jag skrev för att lätta på trycket när jag låg inlagd:

"Sitter och skriver detta på Vrinnevisjukhuset, en ljuvligt solig och varm första maj där utanför. Dock här sitter jag, i ett kort ögonblick i lördags med domnad arm och fot, förvandlad till ett offer, eller till en sjukling.

 En som fått en TIA attack och hamnat på sjukhus, genomgått den ena röntgen efter den andra. Hjärtkoll, ultraljud på halsartärerna, magnetkameraröntgen. En sådan är en väldig tingest från yttre rymden känns det som, man ligger på en brits som surrande sväljs av maskinens båge. Fick kontrastvätska i en åder, en förtärande hetta spreds ögonblickligen i kroppen genom blodet. Man inser plötsligt att man är en kropp, en biologisk varelse som består av blod och kött, ådror och hjärna. Jaget Bitte tas ifrån en och man inser att denna kropp kan svika ens jag och gå sönder. Även jag är dödlig. Och kanske alltför snart..

 NEJ, jag vill inte tänka så. Imorgon operation, de ska skära upp halspulsådern och helt frankt rensa ren den. Ska vara en operation för att rädda mig från kommande stroke, men just nu känner jag en lätt fasa för iden att skära upp ådern. Eller inte bara en lätt fasa, utan en viss oro.

Försöker jobba på det, har ju själv snusförnuftigt sagt till folk hur viktigt det är att se positivt på saker och ting. Fick en uppmuntrande bild från Christian igår, på Blossa liggande på rygg i sin korg, med tassarna spretande. En sida ur hennes handbok "konsten att inte oroa sig" . Log åt den hela kvällen i går, ska ha den på näthinnan under operationen imorgon ."

 Det blev ingen operation dock, ställdes in på onsdagen när jag var tvättad och klar med nålar i armvecket, man hade kommit fram till att risken var för stor för att uppväga fördelarna. Jag var ett gränsfall. Fick åka hem med en påse mediciner istället, i hemlighet rätt lättad över det. Men rätt snopen också, hade jobbat på mitt mindset hela dygnet, att INTE planera för begravning utan tro på framtiden.

Nu är jag tillbaka hemma, känner mig som vanligt, förutom en viss yrsel, men ingenting är ändå som vanligt. Ingenting kommer nånsin att bli som vanligt igen, iallafall inte det gamla som-vanligt-vanligt, om ni förstår vad jag menar.

Jag vet inte om jag blev klokare, och om jag blev det är jag inte säker på att jag ville bli det..