15. maj, 2014

Valborg på akuten

Morgonen, oroar mig för mitt trafikskadade ben som inte blivit bättre alls de senaste tre dagarna. Skulle höra av mig om det blev sämre. Är det sämre? Man vill ju inte vara pjoskig. Men jag har väldigt ont, så jag  ringer vårdcentralen.

Tryck ett, tryck två, tryck in ditt personnummer, tryck in ditt telefonnummer, vi ringer dig 9.10.

De ringer före nio, en vänlig sköterska som ger mig en tid samma dag 14.00. Det är Valborg , men det här borde fixa sig till kvällen . Ingen väntan på vårdcentralen , kommer in 14. Börjar bra detta!

Ung läkare, vänlig och noggrann. Klämmer bekymrad på mitt blågulgrönsvarta underben, tillkallar en något mer erfaren kollega. Hmm. De bestämmer att jag nog behöver tittas på av en ortoped, på akuten, remiss skrivs. Kan vara några olika besvärliga komplikationer, behöver kollas upp. Aj då, nu blev det kärvare igen, oron spritter till. Och längtan efter att sitta på akuten är inte så stor heller. Men det är ju bra att bli kollad förstås.

På akuten kl 15.  Fullt i väntrummet, läser min deckare sittande på en obekväm plastklädd stol. Folk ropas upp, försvinner in, någon kommer ut men ej samma.. Vart tar de vägen..?

Kl 17 ropas mitt namn upp, kommer in på ett rum där två vänliga sköterskor gör en första koll. Blodtryck ok, benet gör fortfarande lika ont, särskilt när de klämmer på det, och jag berättar min historia igen. Sen dags att vänta på en ortoped . Rullas ut i en korridor och parkeras vid en vägg. Läser vidare i min deckare. Deckaren tar slut. Pillar med paddan, ingen mottagning. Nähä. Kikar omkring mig på mina medpatienter som ligger utströdda i korridoren här och var. Framför mig en man med benet i gips, han hämtas av sina anhöriga och hoppar iväg på kryckor. Gamla människor (äldre än jag faktiskt) som verkar ha ramlat hemma och slagit sig i ben och höfter. Några snarkar stillsamt. En äldre kvinna på en brits, bredvid henne sitter på en stol en man i fyrtio+ åldern, med kostym och en dokumentportfölj stadigt tryckt under armen. Sonen troligen.

Någon ropar upp mitt namn, rullar in britsen på ett rum igen. Jag väntar. Och väntar.

Vid 19- tiden kommer en trevlig undersköterska och sen , äntligen, en ortoped, också han trevlig och kompetent. Klämmer och donar och bestämmer att jag inte har den åkomma som han befarat, något jag ska vara tacksam för. Jag känner mig tacksam för det.  Härligt! Nu kan jag nog få åka hem!

MEN det kan hända sig att jag har en blodpropp i en ven, det måste kollas. Och sånt vet inte han något om, jag ska få träffa en medicinare istället. Visst, det blir bra, jag vill gärna veta om jag har en blodpropp . Eller helst veta att jag INTE har någon..

Rullas nu ut i en ny korridor, denna gång till ett avskärmat bås. Kl 20 får jag kliva av britsen och byta till en annan i ett nytt undersökningsrum. Försöker läsa en elektronisk bok, sms:a utan större framgång. Börjar bli hungrig, men tänker att jag får väl leva på hullet. Räcker väl till ett par månader ;))

Kl 21 MÅSTE jag gå på toa, tassar barfota ut i korridoren . Efter avklarat ärende möter jag medicinläkaren i dörren . Såklart kom hon när jag gick på toa. Att jag inte kom på det knepet förut!

Berättar min historia igen, för ungefär femte gången denna dag och hon frågar mig om jag nyligen rest långt!? Nä, säger jag, tror kanske att mina besvär har mer med bilolyckan för en vecka sen att göra. ..

Men det verkar finnas något standardformulär de måste jobba sig igenom. Så jag svarar snällt på om jag rest lång, om jag är väldigt stillasittande osv. Jo, stillasittande sedan bilolyckan kanske man kan säga att jag är..

Undersökning igen, klämmer på min ömma vad, (igen) ska mäta benens tjocklek men har glömt sitt måttband. Försvinner ut för att leta. 

Kommer tillbaka tjugo minuter senare när jag nästan givit upp hoppet. Tänkte att hon glömt mig på vägen. Men nu blir jag mätt runt vaden (för tredje gången idag) och hon konstaterar som de tidigare att det onda benet är tjockare än det andra.

Ultraljud ska det bli nu, för att säkert konstatera att det är eller inte är, en blodpropp. Ok, det är ju skönt att de kollar.  Rullas ut korridoren igen, för att vänta på transport till röntgen. Nu är klockan nästan tio och jag börjar känna mig utsvulten. En snäll undersköterska förbarmar sig över mig och ger mig ett par smörgåsar och en kopp kaffe. Himmelskt! Såna änglar det finns!

Bortåt halvelva rullas jag upp till röntgen och in till ultraljudet.

Ännu en läkare uppenbarar sig oväntat snabbt, en som ser ut att ha varit med ett tag. Han fnyser föraktfullt åt idén att jag har någon blodpropp och lovar äta upp sin hatt om så är fallet. Känns betryggande.  Fast han har ingen hatt , tillägger han för säkerhets skull.

Jag blir insmord och ultraljudad och ingen propp dyker upp. Woho!

Du har en jättestor blödning i benet , det är inte konstigt det gör ont, påpekar läkaren. Vad håller de på med därnere på akuten? Fnys!

Rullad ut igen och ner till akuten och in i ett nytt bås. Nu är klockan snart elva. En stund senare kommer medicinläkaren tillbaka och berättar att jag inte har någon propp, men att det kan ta ett par tre veckor innan jag blir bra i mitt ben, eftersom det är en mycket stor skada under skinnet.

Dags att åka hem och fira Valborg genom att dyka ner i sängen med några värktabletter!

Tänker att det måste vara ett extremt stressat ställe att jobba på akuten och att det skulle vara bra om det var möjligt att organisera det här med att ta emot patienter med stora och små krämpor på något smidigare sätt. Eller att de är fler kanske. Oföränderligt vänliga och proffsiga är de dock, känns bra att det finns människor som orkar med detta jobb.

Jag packar glatt ihop mina pinaler och slussas hemåt av Bengt. Kvar i korridoren är den gamla damen på britsen, och med henne även sonen. Som fortfarande har dokumentmappen under armen..

Hoppas de får komma hem snart de också!