När jag var tolv år fick jag min första hund. Jag hade alltid, tror jag, längtat efter en egen hund, men på grund av allergi inte fått någon. Efter flera års behandling mot allergin hade den blivit bättre, och så tyckte min doktor att jag skulle kunna ha hund, men en liten och korthårig. Han är inte med på den här bilden, men får ett eget avsnitt senare.
På bilden ser ni en kavalkad av mina labradorer genom åren. Ni får höra mer sen!

Jessica, Jasmine, Johanna, Davina och Jenka

Min allra första hund fick jag alltså efter ihärdigt längtande och med tillåtelse från doktorn att jag nog trots allergi (hösnuva)mot katter, gräs, hästar , damm och annat kunde få ha en hund. Man hade nog en annan syn på detta på den tiden. Jag hade också behandlats med månatliga sprutor mot min allergi  sedan sju års ålder, och mådde faktiskt bättre. Tror att jag var tolv år när detta hände.
Villkoret var att jag skulle bara få skaffa en liten, korthårig hund, men vad gjorde det! Jag var i sjunde himlen!
Malörten i bägaren var att jag då var tvungen att göra av med undulaten. Mamma tyckte nog det blev för mycket med två sorters djur. Oj vad jag grät för det, men skam till sägandes valde jag dock hunden.
Kommer inte ihåg hur vi kom fram till att köpa just en dvärgpinscher, http://hem.passagen.se/mandaw/rasinformation.htm, men det var det vi gjorde. Vi beställde en valp och jag fick döpa den själv. Ville att den skulle heta Pinocchio, efter sagopojken, väldigt påhittigt tyckte jag . Till min förtret såg jag dock när stamtavlan till hunden kom, att uppfödaren nog inte vetat något om sagopojken, för hon hade skrivit att hunden skulle heta Penopki! Så det fick han heta på pappret hela sitt liv, men till vardags kallades han Nocki.
Vi visste ingenting om hundar, jag visste bara att jag älskade dem och mamma trodde att om man bara var snäll mot dem så skulle det ordna sig. Denna okunskap medförde att lilla Nocki blev ganska odräglig och morrade och nafsade när det inte passade. Pappa däremot, som hade vuxit upp med hundar, satte Nocki på plats direkt med skarpa tillsägelser, vilket till mammas och min stora häpnad medförde att hunden aldrig nafsade och morrade åt pappa, utan istället dyrkade marken där han gick.
Hmm.. Nå, cirka 10 år levde lilla Nocki med mig och var också ofta en riktig knähund och ganska mysig trots allt.

När jag flyttade hemifrån för att studera på universitetsfilialen i Örebro tog jag Nocki med mig ibland, men ibland fick han stanna i Arboga. Han började bli gammal och få tumörer och till sist fick han sluta sina dagar.
Jag tyckte mycket om honom, men jag tyckte han var lite för aggressiv och skällig, så när jag började drömma om en ny hund så tänkte jag en hel del på vilken ras jag skulle ha. När jag dagdrömde såg jag för min inre syn hur jag skulle promenera gatan fram, och jag skulle ha en stor snäll hund bredvid mig, så stor att jag skulle nudda dess huvud när jag gick.
Jag letade i hundböcker och raslexikon och fann till slut golden retriever. Åh, en stor snäll gyllene hund, det var precis vad jag drömt om!
Jag satte igång att spara pengar och planera, och på sommaren hade jag sommarjobb på långvården. Där gick jag och slet, längtade efter att få åka till Finland istället, men allra mest längtade jag efter min hund. Så så småningom hade jag sparat ihop pengar, hela 700 kr , och sökte efter en kennel med golden retriever. Fanns inte så många på den tiden 1971, och när jag väl fann en så hade de inga valpar i lämplig tid! Vad göra? Jag konsulterade rasboken igen och fann labrador retriever! Och det fanns gyllene sådana också. Sagt och gjort, jag kontaktade kennel Skallsbacken och fick beställa en gul tik!
Hämtade min valp, så ljuvlig! Skallbackens Candy http://rasdata.nu/labrador/hund/1971/s3575771.htm
hette hon, men fick hemma hos mig heta Jessica, ett namn som jag sedan länge tänkt ut och älskade. Hon kom från kennel Skallsbacken och hennes mamma hette Skallsbackens Cilla Brown http://rasdata.nu/labrador/hund/1970/s1528768.htm efter Int S och N Ch Braeduke Silsdale Music manhttp://rasdata.nu/labrador/hund/1970/s1977266.htm och hennes pappa var S Ch Sandylands Wiseman http://rasdata.nu/labrador/hund/1970/s3562668.htm. Fint värre! Jag har fortfarande kvar hennes digra stamträd som jag satt och ritade på stora kartongblad, ner till de allra första labradorerna på 1800-talet. Släktforskning på hundar är kul det också!
Lilla Jessica var en mycket kaxig och glad liten dam som flyttade in hos mig fylld av positiv energi. Hon skaffade sig omedelbart vanan att alltid vilja ligga på mina fötter, så det gjorde hon även om jag stod still mitt på golvet en liten stund. Hon älskade också trånga och konstiga liggplatser, som till exempel min bokhylla!

Jessica tar sig en tupplur i min bokhylla

Jag hade mycket tid för en hund på den tiden, då jag pluggade mycket hemma. Jessica och jag bodde i Örebro, i Brickebacken, i en lådliknande studentlya och runt omkring fanns mycket skog och mark. Det fanns också många andra studenter med hundar, så när vi gick ut med våra hundar träffades vi och stod och pratade medan våra överlyckliga hundar rusade omkring och busade med varandra. Jessica grävde i sanden tillsammans med en busig boxervän, jagade runt benen på oss människor, slet och tuggade på pinnar, hade dragkamp och fantastiskt kul. En gång skrattade vi oss fördärvade åt henne när hon hade fått tag i en tom kaffeburk och bar omkring på. Det låter ju inte så kul, men eftersom hon höll kaffeburken så att den täckte hennes ögon, så kunde hon ju inte gå ordentligt utan vinglade omkring som om hon druckit för mycket, och bara vägrade släppa sin burk! Det var det som var kul!
Hon träffade också en stor gul labradorvän som hette Bamse och som var så otroligt snäll och tålmodig mot henne och lät henne tro att hon besegrat honom hela tiden. Och sen sov de så sött tillsammans!

Jessica slumrar i Bamses trygga tassar

Så småningom flyttade Jessica och jag från vårt Brickebacken, till en plats norr om Örebro, Axberg. http://web.telia.com/~u19310034/axberg.htm Vi hyrde en liten stuga på en större gård, och det gjorde vi tillsammans med Ove Wäster, min dåvarande pojkvän och hans hund Klang. Klang var en schäfer och på schäfrars vis väldigt ivrig och otålig och hussetokig.
Jessica bestämde sig dock för att trivas med honom och med Axberg. Hon upptäckte världen, upptäckte att det fanns is på vattenpussar när det var kallt till exempel. Då tog hon sats och hoppade på isen så det krasade och sen for hon iväg till nästa frusna puss och gjorde samma sak..
Is var en favorit faktiskt. Axberg låg vid en sjö, Lången, och detta år var Lången frusen med fin blankis utan snö. När vi tog promenader på sjön tog Jessica fart så mycket hon kunde och sen när hon fått upp farten satte hon sig ned och kanade på isen med öronen förtjust fladdrande i vinden! Gissa om folk stirrade efter henne, och det gillade hon! Hela sitt liv var hon exhibitionist och gjorde allt för att folk skulle se henne. Hennes svarta fuktiga nos stack fram överallt där det fanns en kamera, även om man inte hade tänkt ha med henne på bild så dök hon upp ändå!
Under de här åren  i Axberg tränade vi mycket lydnadsdressyr och ställde också ut en del.

Jessica med sin coolaste min bredvid ivrige Klang

Så småningom tog kärleken slut mellan mig och Ove, men kärleken till Jessica fanns ju starkare än någonsin. Vi flyttade hem till mamma och pappa i Arboga medan jag slickade mina sår, och där fick Jessica sin valpkull. Hon hade fått känna lite kärlek hon också, i hennes fall med SUCH FINUCH SLCH SJCH Kamrats Buse http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1970/s3082869.htm 
En natt 4 augusti 1974 föddes  så hennes kull på tio små svarta labbebebisar och hon skötte dem exemplariskt. Ett par dagar senare fick vi åka iltransport till Strömsholms djursjukhus, då hon fick mjölkkramp och höll på att dö. Räddas av en kalkspruta och steg upp omedelbart pigg som en lärka. Av de tio små behöll jag en vacker svart och lite blyg tik som jag döpt till Yasmine. Alla de små hade blomnamn, engelska sådana. Ex Anemone, Bluebell, Marguerite, Oleander Orchid, Syringa. De fick alla nya trevliga hem.

En något trött men stolt mor

Jessica levde tills hon blev nästan 16 år, och de flesta åren bodde hon med mig i Svennevad, först i ett litet torp , sedan i vår nybyggda villa med stall och annat. Där skaffade jag familj och den skötte hon om på bästa sätt. Hon hade sin dotter Yasmine i fem år sedan Yasmines dotter Aurora, Johanna, läs mer nedan och hon hade sina älskade pojkar, mina söner. Mathias sov ibland i hundkorgen med Jessica och Johanna när han var liten.
Jessica var verkligen en mycket älskad och sedan mycket saknad hund, min alldeles egna guldhund!

Jessica på gamla dagar, lika vacker ändå!

Yasmine föddes alltså 1974, http://rasdata.nu/labrador/hund/1974/s4307474.htm  en bland tio små svarta valpar. De tio döptes alla efter blommor, så ock Yasmine. Valparna var intill förvillelse lika de första dagarna, så jag märkte dem på olika ställen med rött nagellack för att kunna väga dem och se om de fick tillräckligt mycket mat. Och de växte och frodades allihop.
Efter några veckor började deras personligheter visa sig lite mer tydligt, och Yasmine var redan från början en lite försiktig och avvaktande dam, men vacker också.
Så småningom såldes och hämtades alla hennes syskon, och det var hon och jag och hennes mor Jessica kvar. Vi tre lyckades hitta ett ställe på landet att bo på, i Glottra i Närke, söder om Örebro. Det var en gammal lärarbostad till Glottra skola, i vilken den kända Närkeförfattarinnan Irja Browallius hade bott en gång. Nu flyttade vi tre in där, och jag hade också fått jobb på Kumlaanstalten, så nu kunde vi ta hand om oss själva.

Jag med mina två tjejer, Jessica och Yasmine

Så småningom 1975 flyttade vi tre till Sörbergstorp, ett gammalt soldattorp i Svennevad.http://sv.wikipedia.org/wiki/Svennevad Där kunde vi ordna det för oss med hundgård och allt möjligt och vi njöt av långa promenader i skogen och av tystnaden kring oss.
1976 träffade jag Jan Sundin, som jag gifte mig med i november samma år och vi bodde i torpet medan vi byggde vårt eget hus alldeles intill.
Yasmine blev också väl uppfostrad och även utställd med gott resultat och 1978 fick hon en valpkull hon också efter Drumbroneth Black Minstrel http://rasdata.nu/labrador/hund/1976/s5771576.htm  . Hon fick sju valpar , svarta och gula, alla döptes efter stjärnor. Ex Mizar, Canis Minor, Stella-Nova, Aurora. En av de små, Hercules, fick dock sluta efter två dagar, då det visade sig att han hade kraftig gomspalt och inte kunde dia.
Vi hade också ett halvår innan fått en egen människovalp, vår son Mathias, så nu var huset fullt av välling och barn och valppip.
Dessutom fick stackars Yasmine både mjölkkramp och bröstböld. Mjölkkrampen botades snabbt med kalkspruta, precis som hon hennes mor en gång, men bröstbölden gjorde att vi inte fick lämna henne ensam med valparna när hon diade. Vi var tvungna att ha den spenen täckt för att valparna inte skulle få var i sig, och efter diandet måste vi ta bort bandaget för att det skulle luftas och läka. Så vi turades om att vaka och släppa till henne för diande med jämna mellanrum. Hon blev inte någon god mor på grund av detta, knöt inte an till valparna så bra.

Yasmine fick två cert och HP och blev BIM-Bäst i motsatt kön. Hon var också en ganska duktig lydnadshund.

Vi behöll ingen av valparna, men en av dem, Aurora, kom till vår granne René Francis, som döpte om henne till Joanne. Så vi fick se henne växa upp ändå.
Yasmine trivdes bra med vårt liv i Svennevad. Vi tränade lydnad, och vi gick långa promenader förstås. Yasmine var en mycket spänstig hund, och kunde hoppa väldigt högt och lätt. Hon hade ett specialsprång över diken när hon tog fart så mycket hon hade och på ett otroligt spänstigt sätt fullkomligt flög över diket. Hon var ganska blyg av sig, inte alls en sådan människovän som hennes mor och de flesta andra labbar är, men förstås väldigt hängiven sin familj.
När hon var fem år började hon plötsligt släpa en tå i backen när hon gick, och inom några månader blev hon helt förlamad i bakdelen. Hon fick genomgå alla möjliga sorters behandlingar-utan resultat. Ingen kunde säga vad det var för fel. Det var hjärteknipande att se henne så tålmodigt försöka leka med Jessica och ha dragkamp om pinne fast hon inte kunde stå ens, men till slut fick vi ge upp. En grå, regnig dag när himlen grät floder och jag också, fick min vackra lilla blomma sluta sina dagar, bara fem år gammal.

Min vackra svarta blomma, Yasmine

Aurora blev ju omdöpt till Joanne av sin engelskspråkiga husse, men efter något år kunde han inte längre ha henne kvar. Hon flyttade till sin mormor Jessica och min familj för gott, vi hade ju inte längre hennes mor Yasmine kvar.
Hon lystrade nu på namnet Joanne så vi behöll det men försvenskade det till Johanna.
Johanna var en mycket okomplicerad hund, ständigt glad, vänlig och positiv. Ställde aldrig vad jag minns till något som helst problem.
Jag tränade henne lite och ställde ut med hyfsat resultat, men tyvärr visade det sig att hennes far var anlagsbärare av den fruktade ögonsjukdomen PRA, så några valpar blev det aldrig.
Jag tror inte hon sörjde för det.

Johanna var det ljuvaste och sötaste man kunde se.

1983 skaffade jag hästar också, och Johanna blev snart en riktig hästvän också. Hon följde med på alla ridturer jag gjorde och hon älskade det! Blev alldeles tokig när jag tog fram ridkläderna och sprang som en galning.
Min häst Samantha lärde sig snart att alltid titta efter vår gula kompis.
Vi tränade också viltspår, dvs få hunden att gå på blodspår i skogen och leta upp skadeskjutet vilt. Hon klarade faktiskt ett viltspårprov en gång, och tyckte att det var jättekul. Hon hade sele på sig och knäppet av haken när linan fästes fick igång adrenalinet på henne till max. En gång fick hon jobba på riktigt, när våra grannar hade skadeskjutit ett rådjur. De fick låna henne och hon hittade rådjuret! Efteråt låg hon hela kvällen och flämtade upphetsat och hade lite blod på tassarna. Hon kände nog att det var så här riktiga hundar skulle leva.
Mormor Jessica och Johanna delade hundsäng på nätterna och låg tätt tryckta till varandra. En gång hände det också att en liten Mathias tog sin kudde och lade sig på de gyllene damerna för att sova. På morgonen hittade jag dem, Mathias sovande och de två labbedamerna artigt väntande på att han skulle vakna.

Johanna på äldre dagar

Så småningom blev Johanna gammal hon också. Vid tolv års ålder lade hon ned att följa med på ridturer. Hon blev ju alltid så glad när jag tog på mig ridkläder, så jag hade inte hjärta att lämna henne hemma trots att det gick väldigt långsamt för henne att hänga med. Samantha och jag fick vänta allt längre på henne efter travsträckorna, innan hon kom ifatt.
Så en dag kom hon inte alls! Vi fick vända hemåt, mycket oroliga, men där satt hon på trappan! Hon hade vänt hem själv, och efter den dagen ville hon inte längre följa med!
Hon levde dock flera år till, och slutade sina dagar 15 år och 8 månader gammal. Hon fick sluta sitt liv vid vårt hus och fick sin grav under den stora granen där hon vilat så många gånger.
Hon var verkligen en så ljuvlig och fin hund man kunde önska, och jag tror hon hade ett bra och lyckligt hundliv

Bada var kul, trots att åren var många

Under Johannas sista år , hon fick ju vara ensamhund några år, så tyckte jag det var dags för att skaffa en ny liten valp, ännu en labrador förstås! Eftersom vi ju inte fått något barn till Johanna så planerade jag ändå för någon släkting kanske. Iallafall från den kennel som genom åren fött upp många fina labradorer och vars hundar varit pappor till både Yasmine och Johanna. Kennel Kamrat i Östergötland.
Ringde och hörde mig för, och jodå, en valpkull vara planerad efter Kamrats Balber http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1983/s5370883.htm och Kamrats Karamell http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1985/s5651185.htm .
När  valparna föddes  30 juli 1991 tingade jag på en tjej http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1991/s5640591.htm . Visste inte att det var just hon förrän hon var fyra veckor och jag åkte för att titta ut en valp. Jag hade sällskap av min väninna Caroline som också skulle ha en valp. Vi möttes av de mest bedårande tjocka svarta skärtungade varelser. Bara att peka ut nån. Och Dawina blev det. Jag fick i uppdrag att hitta på ett namn på D och hade sett Dawina i någon engelsk roman. Martell lade de på på Kamrats för att det skulle låta finare kanske. Caroline valde också en svart tik Kamrats Diana Baily, sedan kallad Baily.
I slutet av september fick vi så hämta Dawina, som grät hela vägen hem, medan Christian tappert försökte trösta henne. De två blev sedan de allra bästa vänner och höll ihop som ler och långhalm,

Dawina och alla hennes syskon leker med pappa Balder.

Dawina försökte tappert leka med gamla Johanna, men roligast var att leka med Christian. Vi tog promenader och gömde oss för henne i skogen så hon fick leta reda på oss. Det älskade hon! Christian och hon lekte också ofta herre på täppan på en stor sten. De rusade uppför och försökte mota ner varandra.

Efter lek blir man trött, Christian och Dawina vilar

Dawina var som personlighet en blyg och ursnäll hund. När hon kom hem till oss var hon så ängslig att hon försökte gömma sig på alla vis, det tog ett tag innan hon blev trygg. Hon fortsatte vara försynt hela livet, men älskade människor och mat mest av allt! Krävde aldrig något, var lydig och lättfostrad, men kunde smyga bakom ryggen och göra saker hon inte fick. Som när söndagssteken låg på arbetsbänken för att svalna. Då hörde vi plötsligt ett dunsande från köket, och hittar en hund med tänderna i steken. Hon skämdes ordentligt , men var nog glad ändå i smyg...
Hon tyckte inte så mycket om att bada som alla mina andra labbar tyckt, man fick lura i henne i vattnet och hon var snabbt uppe igen. Däremor var hon minst lika spänstig som Yasmine en gång i tiden, smidig och ursnabb! Kunde få "springspader" ibland när hon var särskilt glad och rusa runt runt som en galning i full fart och sladda i alla kurvor.
Hon älskade en av våra hästar av hela sitt hjärta. Det var Samiec, som också var en baby när de träffades. Hon gick in i hans box och knaprade sällskapligt på hans hö, och han tog försiktigt tag i hennes nackskinn med sina stora tänder och naggade henne på hästars kärleksfulla vis. När han var i sin hage hände det ofta att hon stod utanför staketet och de tittade på varandra med bus i blicken, och sen sprang de! Han i full fart innanför stängslet och hon utanför, fram och tillbaka, fram och tillbaka! Jättekul tyckte de båda. Tyvärr gjorde detta att det i framtiden blev omöjligt att ha henne med på ridturer med Samiec. Även då fick de båda för sig att leka och hon sprang rakt framför hans hovar gång på gång. Mathias som red Samiec försökte lära henne att hålla sig borta genom att luta sig ner och försöka mota henne med spöet, men det var bara ännu roligare!
En annan rolig sak var att jaga kor! Dem gillade hon inte, hon hade rejäla fördomar mot kor! De skulle skällas ut ordentligt och jagas på flykten! Kunde bli spännande promenader intill kvigbetena!
Främmande hundar gillade hon inte heller så mycket, särskilt inte kaxiga sådana. En gång kom en av våra vänners dalmatiner hem till oss, och den hunden mopsade sig tyckte Dawina som bet hål i dalmatinerns öra! Pinsamt!
Katter skulle hålla sig i träden, tyckte Dawina också, och försökte göra sitt bästa för att det skulle bli så!
En sak var hon mer rädd för än något annat, smällar! Hon blev skrämd av ett kraftigt fyrverkeri när hon var liten, och betraktade smällar med största möjliga misstänksamhet. Vid nyår och påsk låg hon helst under Christians säng eller skrivbord. T o m brasan undvek hon, då det kunde smälla till ordentligt av granveden.

Blyg liten sötnos

Dawina hade under sitt liv en del hälsoproblem. Hon fick upprepade urinvägsinfektioner och många kurer mot det. Till slut fick hon ,tolv år gammal, livmoderinflammation och opererades. Hon blev bra, men man upptäckte då att hon bara hade en fungerande njure. Den andra hade gett upp av alla infektioner hon haft.
Det gick ju bra med en, ända tills den andra började krångla. När hon var en bit över tretton blev hon jättesjuk , kunde inte behålla någon mat och mådde jättedåligt. Vi fick försöka med dietmat, men det såg illa ut. Under vånda bestämde vi att hon skulle få sluta sina dagar, och Bengt skulle ringa veterinären för att få en tid. Denne var ledig så vi fick vänta en dag. Och då! Plötsligt steg Dawina upp från sin sjukbädd, viftade på svansen och berättade att hon var hungrig! Ett under minst sagt! Hon levde frisk, visserligen med dietmat, men glad och relativt pigg i över ett år till. Sen gav njuren upp trots allt och en morgon låg hon död i sin korg intill Jenka, vår andra hund. Vi var ändå glada att hon fått dö hemma, för hon var så rädd för veterinärer efter alla sina besök där med sprutor och annat otrevligt.
Hon blev nästan femton år, vår vackra Dawina, innerligt saknad!

En vacker grånosad gammal dam

1994 föddes Jenka, eller Kamrats Jenka-J http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1994/s1536494.htm som hon hette. Som hörs av namnet var hon också från Kennel Kamrat och mer än så, hon hade samma mamma som Dawina, Kamrats Karamell. De var alltså halvsystrar. Där slutar likheten. Jenka var gul, som sin far Newinn Fir Cone http://www.rasdata.nu/labrador/hund/1987/s3749188.htm som dessvärre också visade sig ha anlag för den fruktade ärftliga ögonsjukdomen PRA. Inga valpar alltså efter Jenka, men det tänkte vi inte ändå. Den tiden var förbi.
Jenka var också en allt annat än ängslig hund, hon var fullt och fast övertygad om att vi alla älskade henne, även om hon skulle råka busa lite. Och det gjorde vi ju!

Ljuvliga gyllene valpen Jenka mars 1994

Jenka var den femte av mina labbar, och den som växte upp allra friast. Hon bara fanns där på gården, vimlade bland hästar och hundar. Hon fick förstås lära sig det nödvändiga, men någon framstående lydnadshund var hon inte. Hon var inte alls vek, snarare ganska tuff, lite skäll skakade hon bara av sig. Så en dumhet kunde göras flera gånger på det viset. Hon lekte jättemycket med Dawina, de älskade varandra och sov alltid tätt tätt ihop.
Hon var en oerhört gladlynt och lättsam hund, alltid på gott humör. Inte lika smidig och snabb som Dawina, när Dawina fick "springspader" försökte hon hänga med, men stod till slut och bara tittade på sin syster. Bada däremot gillade hon, det gjorde inte Dawina. 1997 flyttade vi till herrgården Boskulla och där fanns egen brygga. Hon älskade att slänga sig ut från bryggan efter pinnar, landa med ett jättelikt magplask och glad i hågen simma vidare. Att leka med Christian  i vattnet var också jättekul!

Jenka på Boskullabryggan

Jenka trivdes mycket bra på Boskulla. Vi gick långa långa promenader och ibland försvann hon in i skogen för att komma hem några timmar senare stinkande av något äckligt hon hittat att rulla sig i. En gång hade hon ätit en del också, magen var jättetjock. Hela natten efter kräktes hon och var lös i magen, så det hon ätit var nog inte så nyttigt.
Hon blev mästare på att ta sig ut från parken också. Parken var omgärdad av en jättehög  mycket tät granhäck, men säg den labbe som inte kan hitta något kryphål ut på väg mot äckliga saker att äta..
2000 blev det dock flytt från Boskulla till Katrineholm, ett betydligt mer instängt liv tog vid. Vi bodde dock i en stor villa med hundgård där hon och Dawina fick vara. Det firade hon med att skälla igång alla andra hundar i K-holm..
Annars var hon alltid tystlåten och snäll, men när hon var i hundgård kunde hon skälla i timmar, till grannarnas och min fasa.
2003 flyttade vi till Norrköping, och nu krympte friheten ännu mer. Dawina och Jenka fann sig dock tillrätta i vårt radhus i Klockartorpet. De var ju mogna damer nu.
Jenka var hela sitt liv en mycket frisk och glad och pigg hund, men 2007 en februarinatt, vaknade jag av att hon gnällde. När jag steg upp stod hon flämtande utanför min dörr och kunde inte gå rakt längre. När vi på morgonen åkte till djursjukhuset trodde de först att det var öroninflammation, och höll kvar henne för att röntga öronen. Ringde dock sen och då var hon mycket sämre, kunde inte gå alls längre. Hade fått en kraftig hjärnblödning.
Så slutade min underbara Jenka sina dagar, 13 år gammal bara.
Fortfarande när jag öppnar dörren så väntar jag att hon ska komma rusande, överlycklig att se mig..
Men ingen hund alls kommer längre..
OCh jag kan inte skaffa någon ny just nu, men en vacker dag så...

Min vackra Jenka