2002 hörde vi orden Conference on Thinking för första gången. Det skedde på en trevlig middag på Lövsta Slott utanför Norrköping, och den som sa det var John Edwards, en av världens bästa konsulter/föreläsare. Han var på besök i Sverige för att Bengt bett honom komma och berätta lite om kreativt tänkande på ett s k Soft-seminarium på universitetet här i Norrköping.
Bengt hade träffat honom första gången i USA, på en annan konferens, där John hade varit den stora behållningen i Bengts närvaro där.
Jag , som då jobbade i Katrineholms kommun som biträdande barn- och ungdomschef, hade då chansen att tillsammans med en av mina rektorer där komma och lyssna. Fantastiskt var ordet! Jag var helt såld! En sån föreläsare! Ett sånt proffs! En sån klok människa!
Ja, ni vet..när man upplever något nytt som man känner kommer att påverka ens liv.
Och på kvällen fick jag vara med på en middag för John, och hade lyckan att sitta bredvid honom och få chansen att prata lärande och tänkande med honom.
Mot kvällens slut sa han: Men ni båda borde åka på Conference on Thinking! Den går i år i England och Harrogate.Det skulle ni tycka om!
Han berättade lite om konferensen, och att han själv var en i en internationell kommitte som under tjugo år hade stöttat denna konferens som handlade om tänkande, lärande, kreativitet.

Vi tog John på orden, det lät ju så väldigt spännande! Lyckades ta reda på var konferensen gick av stapeln och lyckades på något sätt finansiera vår resa dit. Konferensen var i Harrogate, norra England i Yorkshire. Harrogate är en liten ort, en ort som är mest känd för att ha varit en ort där man drack brunn och botade allahanda krämpor.
Konferensen var fylld av intressanta föreläsningar, seminarier och workshops, och vi hade problem att veta vad vi skulle välja av allt detta! Lyssnade på fantastiskt intressanta föreläsningar, främst av alla Edward de Bono, David Perkins, Howard Gardner och John Edwards.
Något liknande hade vi aldrig upplevt! Vi blev helt uppfyllda!
Vi var nästan de enda svenskarna, förutom ett trevligt par tjejer från Stockholm, Kari och Marie, och i övrigt fanns där folk från  hela världen nästan. Bara en sån sak! Och folk från olika yrkesgrupper dessutom, även om många var lärare.
Konferensmiddagen hölls på ett ärevördigt hotell där Agatha Christie en gång återfanns efter ett försvinnande, och där mötte vi John och berättade för honom om hur nöjda vi var.
-Ska ni inte försöka få konferensen till Sverige, sa John. Jag ska hjälpa er om ni är intresserade!
Resten av vistelsen pratade vi bara om hur en svensk konferens skulle kunna se ut, och vilka vi skulle ha med och ...
Vi var helt uppfyllda!

Väl hemma satte vi igång på allvar att försöka skapa en hållbar idé för "vår" konferens. Vi trummade ihop några personer, Kari och Mari som vi mött i Harrogate och Roland Ekinge, vän till Bengt. Ägnade en dag åt att brainstorma och skapa ett tema. Efter en del tänkande hade vi så:
"Curious minds think and learn by exploring the unknown."
Allra först tänkte vi att konferensen skulle vara i en större stad, Stockholm, Göteborg eller Piteå var på  tapeten. Så småningom kläckte vi dock idén att ha konferensen i två städer, Norrköping och Linköping tillsammans. Vi spånade vidare, skaffade oss positiva uttalanden från de båda städernas politiska ledning och från landshövdingen, och fann ut att konferensanläggningen Louis de Geer i Norrköping skulle kunna klara en stor konferens.
Vi gjorde också en strategi med mål, 1000 personer skulle vi kunna få till vår konferens.
Vi skulle presentera vår idé för den internationella kommittén på nästa konferens som var 2003 i Phoenix, Arizona.
Det gjorde vi också, vi fick inte ens kalla fötter av att Phoenix-konferensen var så misslyckad, bara ca 300 deltagare. Jag skulle hålla ett föredrag på den, men fick nästan med våld sno åt mig en OH-apparat. Någon filmduk fanns dock inte, och bara svarta väggar, så Bengt löste det genom att vända konferensbodet med vit duk på högkant. Publiken, ett tjugotal tappra fantaster tog det hela med gott mod i sann tänkaranda och många glada skratt.
Internationella kommittéen tyckte dock att vi verkade rätt tillförlitliga och uppmuntrade oss att fortsätta vårt jobb med konferensen som skulle gå av stapeln 2008 enligt dåvarande planer. Före oss fanns Hong-kong 2007 i januari var det tänkt.
De tyckte  dock också att det inte var en god idé att ha två städer med, det räckte med en. Man tyckte också att det var en väl liten stad, men OK. Vi fick fortsätta vår planering , nu mer på allvar, men var ej fullt godkända än.

Precis innan vi åkte till Phoenix hade jag bildat en underkommitté till konferensen, en skolvariant. Skolfolk är nämligen den stora gruppen på varje konferens.
Jag tänkte igenom alla mina gamla vänner från min långa väg genom skolvärlden, och vilka som skulle vara galna nog att tacka ja till att vara med om ett sådant här ovisst äventyr.
Fick ihop en hel del, Jannika, Kerstin, Fredrik, Marie S, Urban, Birgitta och vi satte nu igång att planera av hjärtans lust. Hade regelbundna möten, var tänkande och kreativa och hade himla kul. Samtidigt bildades fler undergrupper för andra sektorer och arbetet pågick på flera fronter.
Sammanhållande var originalkommittén som också utökades något.
Vi tänkte nu ut program. jagade intressanta föredragshållare, planerade lokaler och kostnader och försökte få till ett trovärdigt upplägg.
2005 på våren fick vi också förfrågan från den internationella kommitten om vi kunde tänka oss att köra redan 2007 istället för 2008. Och vi sa ja förstås! Vi fick också godkänt för våra planer.
2005 åkte vi så till den tolfte konferensen i Melbourne. Där skulle vi presenteras för publiken och ha en utställningsmonter för att försöka locka så många som möjligt till Sverige. Nu var det på riktigt! Med Bengt och mig på resan var Roland, Marie och Kari och Stefan  från Louis de Geer konferenscenter. Vi turades om att stå i vår monter och gå på olika föreläsningar och suga in så mycket som möjligt av kunskap kring att göra konferens. Den här konferensen hade 1500 deltagare och var mycket lyckad, så vi lärde oss en hel del.
Sista passet fick vi alla gå upp på scen och önska deltagarna välkomna till Sverige. Oj,det kändes!

När vi kom hem satte vi igång riktigt på allvar. Nu måste marknadsföring ske, egentligen utan stora pengar. Vi hade lyckats få en del sponsorer, ex hade Vetenskapsrådet givit oss ett rejält startbidrag, men vi behövde fler.
Så vi jagade sponsorer, särskilt Bengt, och skickade ut mail till våra vänner och bekanta och bad dem sprida budskapet till sina vänner och snart hade vi en maillista på 3000 personer. Vår hemsida fick allt fler besök och sponsorerna ramlade in.
Bengt lyckades också få med folk från några olika landsting för att bredda konferensens publik.
Vi fick in fler och fler medhjälpare i våra grupper och mot slutet var vi ganska många som frivilligt offrade tid på konferensjobb.
Våren innan juni 2007 var den mest hektiska man kan drömma om, vi jobbade så vi fick blodsmak, men hade samtidigt väldigt kul!
Och konferensen?
Juni 2007 gick den av stapeln, 1300 deltagare , över målet alltså, och den blev så himla bra! Underbara dagar! Här kan du se en hel del om du inte var med.
http://thinkingconference.org/