Resedagböcker

Vår resa startar med att vi försov oss. Skulle stiga upp 4.45 för att ta oss till Norrköpings flygplats. Bengt ställde alarm både på klockradion och mobiltelefonen, men kl 5.00 vaknade jag med ett ryck och kikade på klockan. Fem redan! Och ingen klocka hade ringt! Snabbt upp och rafsade ihop alla väskor, skvätte kallvatten i ansiktet, slök lite filmjölk. Taxin kom 5.30 som beställt dock.
Varför klockorna inte ringde? Det gjorde de nog, men Bengt hade ställt dem på 5.45...Bra med en inre klocka ibland.
Tidigt på flygplatsen dock , lite lätt stressade. Checka in..men vad är detta? Planet till München som skulle gå 7.00 var försenat till 8.15!! Och vår nästa flyganslutning från München till Washington skulle gå vid 9.50! Kört!
Upphetsade bad vi de två stressade anställda på flygplatsen om hjälp att istället boka om till Köpenhamnsplanet som just skulle gå och söka förbindelse till USA därifrån. Nobben! De hade inte tid, kunde inte, ville inte. Bad oss kontakta resebyrån. 6 på morgonen! Bengt yttrade något om att man hädanefter nog borde åka till Arlanda istället.. och då blev plötsligt hjälp möjlig. Vi blev ombokade till Köpenhamn och sen vidare till Washington därifrån, kom med planet, fick dessutom sitta i bekväma Economy Extra och bre ut oss och kom till Washington  ett par timmar senare än beräknat. Tog oss på krånglig , buss+tunnelbana, men billig väg till vårt förbokade hotell Hotel Rouge, där det mesta var rött som namnet antyder. Rummet jättestort, bekväm säng och helt ok kudde. Så skönt att få somna efter lite mat och tappra försök att hålla oss vakna ända till kl 21.00..

En dag för att "göra" Washington. Vi vaknade tidigt förstås, ca 5 lokal tid, eftersom vi fortfarande har tidsskillnaden på 6 timmar att tampas med. Frukost kl 7.00 och sedan tog vi apostlahästarna mot centrum där vi hoppade på en Hop-on-Hop Off buss och åkte med för att få en snabb överblick över alla viktiga vyer. Hoppade av vid Arlingtonkyrkogården och letade reda på Kennedys grav. Kändes väldigt speciellt, minns så väl hur jag reagerade som 13-åring på Kennedymordet 1963. Första gången jag verkligen brydde mig om något i världspolitiken. Kennedy var ju så otroligt viktig för oss. Stjärnstatus milt sagt. Bredvid honom i graven fanns hustrun Jaqueline och två späda barn.
Vacker kyrkogård, främst för amerikaner som fallit i krig.
Sen på bussen igen och åkte vidare på rundturen i stigande hetta. Ansiktsfärgen steg också och törsten. En mäktig stad Washington, man får verkligen en känsla av maktens centrum. Vi steg sen av bussen och gick till Washingtonmonumentet. Fick inte åka upp, måste köa för biljett från sju på morgonen om man ville det, men häftigt ändå. Sen tryckte vi näsorna mot stängslet runt Vita Huset och såg en helikopter flyga in. Kanske presidenten?
Lång svettig och supervarm promenad tillbaka till hotellet och en slö kväll.

Från Washington flyg till Minneapolis. Häftig säkerhetkontroll för mig som tydligen blev särskilt utvald (ser skum ut kanske) av slumpen. Allt mitt handbagage genomsökt och jag själv kroppsvisiterad. Man känner sig rätt liten och utlämnad fast man vet att man inte har gjort något olagligt.
Framme i Minneapolis på kvällen, övernattning på hotell och morgonen därpå hämtade av Bengts släktingar Marvin och Elyse Arvidson som vi träffat hemma i Sverige också. De tog oss på tur i den sk Swedish Circle, ett antal orter som fortfarande hyllar sin svenskhet och som har Moberg som staty. Det var här han samlade idéer till sin fantastiska utvandrarserie. Här finns alltså Taylors Falls, Chisago Lake och många andra välkända platser. Vi fick en guidad rundtur i en hembygdsgård Gammelgården av en svensktalande entusiastisk dam bland annat. Kunde köpa souvenirer från Sverige också om vi skulle vilja!
På kvällen åkte vi hem till Marvin och Elyse och installerade oss i deras trevliga hus i Buffalo, någon mil från Minneapolis. Fick smaskig middag också.
På måndagen tog vi nya tag och åkte till Stillwater, en ort vid floden St Croix där det under 1800-talet pågick mycket hantering med timmer i floden med sk Lumber Jacks. En del gjorde sin lycka och andra slet väl ihjäl sig. Vi åkte en rundtur med en sk trolley med en pratsam trevlig förare och lärde oss mycket om gamla tider i Stillwater. Lunch på stilig lokal och sen en god middag i Buffalo.
På tisdagen kördes vi till Minneapolis flygplats igen och hämtade där vår hyrbil en liten Chevrolet, och satte iväg söderut, på Interstate 35 och 80 till Omaha, Nebraska. Vägen gick genom platt uppodlad prärie, majsodlingar så långt ögat kan se. Just nu lönar sig majs då den säljs för etanoltillverkning.
Tog in på hotell, mycket varmt väder, äver trettio grader långt in på kvällen. På kvällen laddade det upp till ett åskväder, Thunderstorm heter det här. Och det är ett bättre namn eftersom våra svenska åskväder ter sig tämligen tama i sammanhanget. Det blixtrade så hela himlen var upplyst i flera timmar, mullret var dån och smällar, det stormade så träd blåste ner och vattnet kom ner som om man hällt det ur jättehinkar.Riktigt ruskigt tyckte jag.
Onsdagen mötte vi så en nyupptäckt syssling till Bengt , Stuart Elmborg och hans fru. De tog oss med till gamla gravar och hus samt hade ordnat lunch med oss och sina tre barn med några av barnbarnen. Mycket trevligt.

Efter Omahabesöket styrde vi kosan mot Grand Forks, 80 mil norrut i Minnesota. Passerade med god fart både South och North Dakota med vår lilla Cheva. Mycket bra vägar, sk Interstate, gör att 80 mil inte alls är oändligt. Vi lyssnade också på en bok av Dan Brown medan vi åkte, en god idé trots att boken egentligen är pinsamt dålig, dock lite spännande iallafall.
Övernattade och fortsatte sedan mot International Falls, alldeles på gränsen till Kanada, där vi mötte Bengts sysslingar Don Carlson och Diane Holms. Don Carlson och hans fru Janis har vi mött förut ett par gånger, härliga människor, men Diane och hennes man Vern träffade vi för första gången. Också jättesympatiska och Diane fruktansvärt vass och rolig. Dagen därpå blev stora släktdagen. Vi åkte till den lilla lilla staden Little Forks och träffade Uncle Carl Kjemperud, 91 år ung. Han var verkligen fräsch fortfarande och hade bara för ett par år sedan vunnit en sågartävling med 20-åringar som motståndare.(Jo, sågartävling, med tvåmanssåg!) Hade varit Bull of Little Forks, åklagare och domare och en hejare på alla sorts krafttag. Fler och fler släktingar och nyfikna ortsbor dök upp och familjen kunde verkligen prata både fort och länge..
Vi redde ut släkthistorier, Bengt var i sitt esse, och på kvällen var vi bjudna till en farm för en familjemiddag. Obligatorisk bordsbön och all mat på bordet var gjord på farmen , även köttet. Jättegott och trevligt och alla pratade för full hals, främst värdinnan Linda som nog borde ha blivit auktionsförrättare istället. Mannen i huset Leroy, var mer tystlåten, men jagade allt från bäver till älg, tappade lönnar på sav till lönnsirap och grillade allt kött. Rena Lilla Huset på prärien, fast det var i Minnesota istället.
Dagen därpå gav sig Diane och Vern av hemåt mot Beresford och vi övriga fortsatte vår resa i norra Minnesota. Vi körde mot Lake Superior via bland annat Hibbing, en före detta gruvstad där Don och Diane bott i sin barndom. en annan person som bott där och gått i skolan med Diane var Bob Dylan! Hela staden Hibbing levde på detta och vi åt lunch på en restaurang som hade Bob Dylan-bilder och andra minnen, bland annat en gitarr, överallt på väggar och i tak. Vi besökte sedan staden Virginia där vi letade efter ett hus som inte finns längre, där Bengts farfars bror bott. Så småningom nådde vi iallafall Lake Superior vid vars strand vi övernattade (på hotell, men ändå)Minnesota är verkligen löjligt likt Sverige, björkar, granar, sjöar och myggor. Inte konstigt utvandrarna från sverige kände sig hemma där.,
Och sen vidare mot Taylors Fallstrakterna igen. Besåg en intressant fyr, numera nedlagd för fyrara behövs inte längre. GPS ni vet. Vi passerade också ett par städer på vägen. I Taylors Falls åkte vi en härlig tvåtimmars tur på St Croix-floden i hjuldriven båt. Måste till då floden är mycket grund och inga vanliga båtar kan gå där. Massor av människor paddlade kanot på floden och det var en allmänt underbar dag.
Mot slutet av dagen hamnade vi åter i Stillwater, den gamla timmerflottarstaden, både den och Taylors Falls finns ju med i Mobergs Utvandrarserie, där vi åt underbar italiensk middag innan vi åkte mot Minneapolis igen.
För att hitta till hotellet hade vi förstås programmerat vår lilla GPS, gemenligen kallad Gertrud, men på grund av många olika åsikter i bilen som stred mot Gertruds tog det oss en bra stund att hitta fram. Vi skulle ha lyssnat på Gertrud första gången...
Dagen efter besökte vi American Mall, ett jättelikt köpcenter, osannolikt stort, och Swedish-American Institute, en gammal slottsliknande byggnad med all sorts svenskminnen.
Sedan mot Beresford för att på nytt sammanstråla med Diane och Vern.

Beresford är en liten stad med ca 1000 invånare i nordöstra hörnet av South Dakota, precis på gränsen till Minnesota. Diane och Vern har ett mycket trevligt hus med lantligt läge, ett om- och tillbyggt gammalt farmhus. Stor tomt. Vi fick flytta in i deras sovrum en trappa upp med eget badrum. Vi träffade också deras två trevliga husdjur , golden retrievern Bailey och katten Baxter. Båda fuxröda till färgen och mycket sympatiska. Bailey fick en glädjechock varje gång någon kom in i rummet, även om den personen bara varit frånvarande ett par minuter. Baxter hade hundratals söta, för att inte säga bedårande, poser som han använde för att förtrolla publiken.
Vi hade ett par lugna dagar, Don och Diane bodde hos Dons mor i hennes mobile home en bit bort, och dit kom även deras son Matt, men de kom till "vårt " hus så fort de vaknade. Modern var 88 och hade bestämt sig för att dö för att allt var så tråkigt. Detta till sina barns fasa förstås, de gjorde allt för att pigga upp henne, men hon var inte så påverkbar. Diane hade väldiga bekymmer för henne och fick många hårda ord från henne trots detta. Inte verkar det gå att bestämma sig för att dö heller om man inte gör det helhjärtat.
Matt var 30 år och en mycket klipsk och sökande ung man. Hela han nästan är full av tatueringar, till hans föräldrars fasa. Kanske var därför han hade dem...Väldigt trevlig är han dock.
Vi avåt ett par goda middagar, en med Verns fantastiska revbensspjäll och med vår medhavda matjessill och snapsar som förrätt. Då var gamla mor med och hade nog rätt kul såg det ut som.
Nästa dag gjorde jag och Bengt svenska köttbullar med mos och sås, väldigt uppskattat.
Ett par härliga dagar i en härlig familj, kändes rätt sorgligt att lämna dem.

Don har en vän, Dorothy Adsit, som jobbar som chef för en röntgenklinik, men också har tre rancher tillsammans med sina söner. Jag hade önskat mig ett ranchbesök med ridning, för att uppfylla min gamla barndomsdröm om Vilda Västern och sånt. Läste mycket västernböcker och tittade på Bröderna Cartwright när jag var barn/tonåring och älskade ju hästar.
Dorothy hade bjudit in oss till sin ranch i Wyoming, och dit anlände vi söndag förmiddag 27 juli. Vi hade lång väg att åka från Beresford, så vi delade upp det, åkte lördag 26 från Beresford och övernattade i Spearfish, en gammal västernstad. Åt middag på kvällen i näraliggande Deadwood, full av salooner och nutida västerndiggare. Vi hade också under dagen hunnit med ett besök vid Mount Rushmore där fyra gamla presidenter är inhuggna i klippan sedan 1920-talet.
Wyoming är mycket bergigt och består av gräsklädda berg och kullar till stor del, så även här i närheten av staden Sheridan där Dorothys ranch låg.
Ranchen såg vid första anblicken inte alls ut som rancherna i mitt minne, och en viss besvikelse infann sig först. Vi fick dock sova i ett mycket treligt nyrustat sk Bunkhouse, dvs ett hus där cowboyerna sov förr i tiden. allt modernt nu dock och det var ju bra. Bättre med dusch än balja.
På söndageftermiddagen besåg vi polo www.thebighornpoloclub.com som är populärt i Sheridan och Big Horn. En förunderlig och väldigt engelsk sport. Festligt engelskt när publiken i halvlek ger sig ut och lagar banan, dvs trampar till gräset dä hästarnas hovar slitit loss det.
På kvällen fick vi så äntligen sadla hästar och rida en kort tur upp bland bergen. Även Bengt fick prova på och skötte sig med den äran. Lite oroliga blev vi när hans mustang efter att ha vägrat klättra uppför branten plötligt bestämde sig för att i full fräs springa uppför. Men Bengt höll sig galant kvar i sadeln.
Bjudna på middag på kvällen blev vi, och nästa dag tillbringade vi i Sheridan med omnejd, bland annat på en gammal ranch som verkligen så ut som något i ens drömmar.
På kvällen red vi så ut, jag på min lilla quarterhäst Bumblebee, en pigg liten fux, http://sv.wikipedia.org/wiki/Quarterh%C3%A4st och med Dorothy som sällskap. Träffade också på en granne som var ute på sin häst och som vi slog följe med.Vi red över till hennes andra ranch och red runt, och NU blev allt som jag drömt om. Kor och tjurar överallt, en liten hästflock på rymmen som vi hjälpes åt med att fösa tillbaka till sin egen hage, höga berg som hästarna lätt klättade uppför och nerför, en fantastisk utsikt från de högsta bergen. Vilda okända blommor, vilda kalkoner, massor av hjortar och en härlig kör av fåglar , alla okända ljud. Massor massor av gräshoppor, kryllade av dem, syrsor fanns det också gott om för syrsesången på kvällarna var otrolig. Vi vadade över små vattendrag och kvällen övergick från varm till ljuvligt ljum och solnedgången var så vacker att jag nästan fick tårar i ögonen. Blir så lycklig av sådana fantastiska naturupplevelser att jag nästan blir förstummad och känner mig alldeles varm i hela mig.
När vi till slut red hemåt föll mörkret hastigt och en gnistrande stjärnhimmel bredde ut sig över oss.
Sen sen middag, och upp tidigt nästa morgon för en ny långritt. Denna gång kunde inte Dorothy vara med, men den snälle sommargrannen Greg tog hand om mig, och vi red igen över berg och dalar. Han visade var den gamla trailen gått fram, mitt över den nuvarande ranchen. Där stretade människor fram med sina övertäckta ox och muldragna vagnar, över dessa höga berg och genom skogar. Fick hugga ner träden framför sig för att komma fram. Oerhört! De var inte lata på den tiden! Vilka människor!
Han visste också mycket om indianer, och berättade att just här i närheten, dock på andra sidan gränsen i Montana, alldeles där vår vän Dorothys föräldrars ranch ligger, mycket nära Sheridan, stod slaget om Little Big Horn, då siouxerna lyckades utplåna general Custers armé. en av få gånger som indianerna vann. Han visade också hövdingen Red Clouds utkiksplats. Gissa om min fantasi kom i rörelse.
http://www.eyewitnesstohistory.com/custer.htmk
En underbar morgonritt, en morgon som från sval till varm. Sista biten mot ranchen red jag på egen hand, klev av och öppnade grindar, satt upp igen på min lilla pigga häst som hade bråttom iväg, och njöt i fulla drag av att vara en del av naturen, av ranchen, av nuet och det förflutna. en cowboy-dröm i uppfyllelse!

På eftermiddagen 29 juli åker vi vidare i vår lilla bil, för vi har insett att det är långt till Yellowstone och Jackson där vi bokat guidad tur, och att det inte är Interstatevägar alls. Vi övernattar i Cody, en stad som grundats av William F Cody, alias Buffalo Bill. Där finns ett stort och mycket fint museum där vi får veta allt om Buffalo Bills spännande liv och hans betydelse för att Västern blev något känt för resten av världen.
På kvällen besöker vi en rodeo som går av stapeln på en särskild arena med läktare och djurhägn inunder som i Colosseum ungefär.
Showen inleds med ryttare med amerikanska flaggan och hyllning till densamma, därefter ryttare med allehanda sponsorers flaggor i nävarna. Sen drog det igång, först barbackaryttare på vilt buckande hästar, följt av allehanda övningar med lasso och kalvar som dras omkull alternativt fångas av två ryttare i två lassor(heter det så?). Djurombudsmannen skulle ha en del att säga om detta om det försiggick i Sverige. Sen ryttare som rider så fort de kan runt tunnor, sötast av alla var en pytteliten cowboy som red en stor häst, så stor att ryttarens ben stack rakt ut i luften. Hästen var dock snäll och tog sin lille cowboy i sakta mak runt tunnarna. Inte ett öga var  torrt! Dock skulle mina rara ridskolefröknar hemma ha fått spader då det inte fanns en hjälm inom sikte, bara cowboyhattar.
Sen avlutades showen med att ett antal unga killar försökte rida på enorma tjurar som var ordentligt uppretade av en irriterande rem runt de ädla delarna och av den skrikande publiken. Av tio ryttare flög nog åtta av den första sekunden, men ett par klarade sig en lång stund. En som flög av blev attackerad av tjuren (fullt förståeligt ur tjurens perspektiv) och den hjälpare som skulle locka bort tjuren från honom blev också attackerad och rejält stångad innan de hann lura bort den. Han kunde dock gå av banan för egen maskin men måste ha fått skapligt med blåmärken.
Vild tillställning men ganska kul ändå.

Resan mot Jackson gick till stor del genom nationalparken Yellowstone, http://sv.wikipedia.org/wiki/Yellowstone_nationalpark mycket bergigt, många tallar och granar och också väldigt många brända sådana. skogsbränder rasar med jämna mellanrum och man har kommit på att det är myket bra för naturen där, då efter en brand tusentals barrträdsplantor gror. de behöver hettan för att kunna gro tydligen.
Dagen därpå gav vi oss iväg vid sjutiden på morgonen med Grayline buss och en förare/guide som såg ut som en riktig cowboy på alla vis. Han var oerhört kunnig och lärde oss mycket under dagen om nationalparken och dess gejsar och dess djurliv, bränder och annat.
Vi såg det jättelika vulkaniska området i parken med heta källor som pyser ut ånga överallt. Här och där gör det mer än pyser, gejsrar kastar heta vattenstrålar rakt upp i luften. En av de mest kända är den sk Old Faithful som punktligt var 90e minut kastar ur sig en mycket hög ångande vattenstråle.
Vi såg också ett fantastiskt område med heta källor där mattor av mikroorganismer frodades och gav marken fantastiska färger. Forskare tror nu att kanske livet en gång uppkom ur liknande värmeälskande organismer. Mer forskning pågår.
Vi såg också Yellowstones eget Grand Canyon, gulfärgade klippor (yellowstone?) och ett häftigt vattenfall som kastade sig utifrån dessa. Mycket vackert!
Djuren höll sig dock mestadels undan då dagen var varm, men vi såg några "elkar" en sorts hjortar, något "deer" an annan sorts hjort, och till slut vilda bisonoxar, otroligt stora och urtidsliknande djur. De blev ju nästan utrotade under koloniseringen av västern, men har nu en fristad i Yellowstone och uppföds också på några rancher.
Så småningom vände vi kosan åter mot Jackson Hole, fick åka en liten omväg då en väg var avstängd p g a brand, och åt sen en god middag på restaurang Gun Barrel. (med crem brulée minsann, vi få banta hela vintern)

Så har vi då anträtt hemresan så sakteliga. Vi måste ta oss från Jackson till Denver, Colorado för att därifrån flyga hem, dvs först till Munchen med Lufthansa och sedan därifrån till Norrköping. Med viss oro har vi sett att Lufthansa haft strejk i veckan, men just idag verkar den vara slut förhoppningsvis, dock med kvardröjande förseningar mm. Hoppas de rett ut det till måndag.
Vi åkte från Jackson till en håla vid namn Rock Springs, kom fram ganska tidigt och ägnade stor del av eftermiddagen och kvällen åt datoruppdateringar mm. Väldigt väldigt slött. Tillochmed mina envisa besvärande hjärtklappningar har lugnat ner sig, troligen i brist på adrenalin. Skönt!
Sen fortsatte vi till Laramie, en något mer tilldragande stad också med västerngloria. Tror att någon film med John Wayne gjorts här, Fort Laramie? Vi gick på stan ett tag, en typisk västernstad med flotta gavlar på husen, men betydligt mindre bakom dessa. Sen besök på ett gammalt fängelse från 1800-talet som bland annat hade inhyst Butch Cassidy en gång i tiden. Den riktiga. Gjordes ju en häftig film på 70-talet nån gång, om Butch Cassidy och Sundance Kid. De var nog inte lika trevliga och stiliga i verkligheten som på filmen gissar jag.

Hotell vid flyplatsen i Denver, har packat om väskorna och förundras över hur grejor liksom växer medan man är på resa. Min resväska har fått en spricka också och vi har lagat den med silvertejp. Man får hoppas den håller ända hem, de blir ju rätt tufft hanterade på resan.
Har så sakta börjat fundera på alla saker man har att hantera när man kommer hem, det är ju en del.
Vad har jag lärt om USA? En hel del tror jag, ger ju mycket att komma in i familjer och hem, åka omkring mycket och träffa folk och se hur de lever.
Ett land som bygger på självständighet som grundidé, inte kollektivism. Men samtidigt ett samhälle där man känner att man måste bidra, de vi träffade deltog på olika sätt frivilligt i jobb för det gemensamma. Elyse och Marv i sin kyrka, Diane och Vern i sin lilla stad. Vern hjälpte exvis äldreboendet att köra bort grejor och fixa rör och sånt.
Vi har mött många vänliga, artiga, hjälpsamma människor här, även rena främlingar är väldigt hjälpsamma, visar vägen, pratar gärna och är inte rädda för att ge komplimanger. Ex: Vilket vackert halsband du har!
Som något stel svensk blir man lätt generad men glad.
Ett annat exempel: Idag körde vi åt sidan på vägen för att Bengt skulle ringa, genast kom en bil ,rullade ner rutan och frågade vänligt om allt var som det skulle.Är inte säker på att det skulle hända hemma.
Ett land där bilen har enormt stor betydelse, pick-up eller SUV verkar vara de vanligaste bilarna och man möter ofta jättelika busstora husbilar med en liten vanlig bil på släp!
Egna-hem viktiga, många har det bra och tycks nöjda och glada över sina liv. Men många har det betydligt sämre också, och sjukvården tycks inte fungera så bra för alla.
Men som helhetsintryck, ett vänligt  välmående land, känns mycket tryggt utanför storstäderna.
Dock alltför stora matportioner! Och har man svag karaktär så får man lida för det hela hösten.