Mitt familjeträd

Mamma föddes 1920 i Isnäs, Finland som Elsa Elisabeth Salama. Hon är finlandssvensk och växte upp i Isnäs som ligger vid Finska Viken nära Borgå. Hon hade nio syskon och började arbeta tidigt, på det stora sågverket i Isnäs, bland annat som sk upptagare, dvs en som höll ordning på hur mycket plank som sågats. Isnäs såg bombades och brann under kriget och mamma fick arbeta som piga i Helsingfors istället.Kriget  utarmade Finland mycket , så några år efter krigsslutet flyttade hon till Arboga i Sverige för att jobba och följa med sin syster Helmi som hittat en man  i Arboga.Hon skulle bara stanna tre månader först, men så
 träffade hon min far Tadeusz i Kungsör och de fick mig 1951 och gifte sig 1953.
Min far föddes 1915 i det som då var kejsardömet Österrike-Ungern, men som 1919 blev Polen. Platsen heter Jaremsz eller nuvarande Yaremche och ligger högt uppe i Karpaterna några mil från nuv Ivano-Frankivsk, dåvarande Stanislawow. Landet hette ursprungligen Galizien och är numera västra Ukraina.
Pappas namn härstammar dessutom från Tjeckien, min farfarsfarfar kom till Jaremsz från Moravia(Mähren) där familjen , de som överlevde,blev kvar till efter andra världskriget. Då tvingades de flytta till västra Polen, Silesia, Schlesien.
Pappa var krigsfånge hos tyskarna och flydde från dem efter ett par år och hamnade i Sverige och så småningom Arboga. Där blev han kvar till sin död 1993.
I Sverige lärde han sig att bli svetsare, jobbade som det några år och startade sedan tillsammans med två kompanjoner ett litet företag som sysslade med legoarbeten till mekaniska verkstäder. Företaget hette Gustavssons mekaniska och när far var tvungen att sälja sin del efter ett par hjärtinfarkter hade de femton anställda och klrade sig riktigt bra. Företaget existerar fortfarande.
Mamma var hemmafru, med några olika extrajobb ibland under min barndom, men mestadels tog hon hand om pappa och mig. Vi blev rejält bortskämda båda två.

Min farmor Bronislava Grandecka och  min farfar Jan Zbozil bodde i Jaremsz i  Galizien, dåvarande Österrike-Ungern, senare östra Polen. De  hade ett litet lantbruk där de odlade allt de behövde och tre hus. Hade hästar, kor, får, hundar. Farfar var också järnvägsinspektör och ordnade dessutom för de turister som kom i ganska stora skaror före och mellan krigen. Jaremsz ligger högt uppe i Karpaterna och är nu en välbesökt skidort och vandringsort.
Farfar var också byveterinär, självlärd under militärtjänstgöringen hos veterinären.Han älskade djur, särskilt hästar, och han hade några mycket fina hästar.
Farfar var född i byn men farmor kom från Stanislawow. Hennes bror var borgmästare i Stanislawow och hon hade också några systrar.Farmor var en viljestark kvinna och hon tog hand om det stora hushållet på ett mycket bra sätt. Var en duktig matlagare bland annat, och visste hur man tillvara på allting som jordbruk ger. 
Farfar och farmor hade tre söner, Marian, Mieczyslaw och Tadeusz, min far. Andra världskriget splittrade familjen, farfar sköts ihjäl då han försökte gömma sina hästar undan soldaterna , Marian giftdödades troligen av ukrainare, Mietek och Tadeusz deltog i kriget och blev båda krigsfångar hos tyskarna och farmor dödades i en bilolycka i mars 1945. Då hade hon under krigsåren på egen hand tagit hans om fars första fru och dottern Janina och likaså de andra sönernas familjer.
Janina med mor deporterades 1946 till Prudnik Polen där hon bodde med sin man och tre barn resten av livet. Hon var lärare till yrket. Vi träffades första gången 2004 och gladdes mycket över det. Janina dog tyvärr redan 2010 i sviterna efter en hjärnblödning.

Min mormor Alma Lovisa Fagerholm, föddes 1884 i Brattnäs utanför Borgå i Finland. Hennes föräldrar hette Anders Johan Fagerholm f 1844 och Mathilda Fredrika Häggblom f 1843. Mormor var yngsta syskonet av sju.
Mormor fick tidigt börja arbeta som piga, och så småningom blev hon barnjungfru . Mormor älskade barn över allt annat, det bästa hon visste, även sent i livet var små mjuka barnarmar runt halsen.
Hon träffade min morfar Johan Felix Willehardsson. Han hette också Eriksson och tog sig sedan namnet Salama, som betyder Blixt på finska. Han var född i Askola, också utanför Borgå, 1886 och var en av de äldre i en syskonskara på 10 barn. Hans föräldrar hette Willehard Eriksson f 1863 och Charlotta Carl Eberhardsdotter f 1863. Familjen var trots de svenska namnen finsktalande, medan mormors familj var svensktalande.
Mormor gifte sig med morfar , trots varningar om att detta inte var något bra val, och de blev torpare. De första åren gick det ganska väl, men var förstås fattigt och slitsamt. 1917 blev det dock inbördeskrig i Finland och morfar som var en mycket stridbar man deltog aktivt på de rödas sida. De röda förlorade och morfar dömdes  till döden, men benådades så småningom. Han blev nu sågverksarbetare i Isnäs, en väl ansedd man som ofta gav råd och dåd till sina arbetskamrater. Dock slutade  han sitt liv redan 1932 i lungsot. Yngsta barnet Eva var då ett år gammal. Mormor fortsatte kämpa för sin familj, arbetade på sågverket och fostrade sina barn. Det fanns tio barn, varav två dog unga i lungsot. Efter kriget som drabbade Finland hårt, även Isnäs vars sågverk bombades av ryssarna, flyttade två döttrar, Helmi och Elsa, min mor, till Sverige, och de följdes så småningom även av Eva och Erik.
På gamla dagar kom mormor flyttande till Sverige där alltså tre av hennes döttrar och en son redan fanns, och hon bodde i Arboga till sin död 1976. mesta tiden bodde hon hos min moster Helmi. Jag var ofta hos mormor när jag var barn, och jag minns henne som en varm och gladlynt person, som hade nära till skratt. Hennes skratt var oförglömligt, någon liknade det vid att kasta ut hundratals pärlor. Hon klagade aldrig, hon accepterade alla konstigheter i den nya tiden och hon drömde alltid om att efter sin död få ligga i graven bredvid sin älskade Felix. Det fick hon också, båda är begravda i Pernå på kyrkogården där.